1.43 Psykologiska aspekter på Estoniautredningen
Estoniautredarna arbetade tillsammans i 38 månader, möttes 20 gånger vid stora möten följda av gemensamma middagar89 och över 60 gånger vid mindre möten.
Allt var hemligt. Uttalanden till pressen gjordes av utnämnda ledare (oftast skrivna av Stenström) men några riktiga faktapresentationer gavs aldrig.
Förfrågningar från allmänheten besvarades inte. SHK tog ej emot detaljkunskaper, information och synpunkter som intressenter vill lämna 1.38. Ingen kritik fick bemötas av individuella medlemmar. Kommissionen och SHK var som en mussla. Efter slutrapportens publicering har sedan utredarna i stort hållit tyst trots all kritik. Hans Rosengren har t.ex. vägrat att förklara, hur Kalmar Sjöbefälsskola's simulator gjorde figur 13.2 i 1.9, även om han är lärare där. Estoniautredningen är därför intressant ur allmänpsykologisk synpunkt. Den kan användas för att illustrera diverse teorier och empiriska forskningsresultat inom området kognitiv psykologi. Det handlar alltså om mänskligt tänkande och intellektuella processer, hur människor tänker i olika sammanhang, och försök att komma fram till grundläggande principer om detta. Detta kapitel grundas på uppgifter uttalade av professor Henry Montgomery, professor i kognitiv psykologi vid Stockholms universitet, i andra sammanhang, varför utredningar och kommissioner misslyckas eller kommer fram till tokiga resultat, t.ex. Palmeutredningen och olika ubåtskommissioner. Författaren har tagit in kapitlet eftersom det är möjligt att utredningen blev fel av rent psykologiska fel.
Människor har, enligt professor Montgomery, tendens att ha en väldigt stark tro, en övertro. När vi väl har tagit ställning i en fråga tenderar vi till att inte bara basera vår uppfattning på fakta utan på tro i någon mening. En rad studier har visat, hur vi tror för mycket i vissa sammanhang. Ett antal yttre faktorer gynnar sådant trosvisst tänkande.
- Att det är ett krisläge, med krav på snar handling.
När det är kris har man inte tid att tänka för mycket fram och tillbaka, man måste bygga upp en övertygelse som kan ligga till grund för handling som gör att man inte tvekar, att man kan handla konsekvent. Det här kan ofta ses som rationellt. En politiker, en aktör som hela tiden tänker på olika möjligheter, det leder till tveksamhet, en förlamning i värsta fall. Så vid krisläge blir det ett tryck på att nu gäller det att "frysa tänkandet", det finns ett uttryck "epistemiskt frysande", att man fryser sitt tänkande i en viss riktning, så att det maximalt leder till ett handlande som gör att man kan lösa krisen. I det aktuella Estoniafallet beslöt man olycksorsaken samma vecka som olyckan skett - sedan ändrade man sig aldrig.
- Att vid initiala skeenden, att det finns någon som sätter igång processen åt ett visst håll.
'Estonia' hade knappt sjunkit förrän historier om visiret och vatten-på-bildäck började cirkulera. Har man väl fått igång tänkandet åt ett visst håll på grundval av en sådan här initial fördel, då är det väldigt svårt att sedan bryta det.
- Mångtydig verklighet, att det finns många möjligheter att tolka den verklighet som tänkandet äger rum inom.
Det gör att man alltid kan ha försvar till hands, om det sedan kommer kritik. Det finns alltid nya tolkningsmöjligheter, nya möjligheter att hitta nya stöd för den egna uppfattningen. Och det finns också nya möjligheter för motparten, som kan hålla på i oändlighet att hitta nya möjligheter. 'Estonia' sjönk snabbt under oklara omständigheter - visiret var inte den självklara olycksorsaken. Det fanns alltså många olika möjligheter att tolka den sparsamma information som fanns inom vissa områden, den var klart mångtydigt.
- In-ut-grupp, att det finns en "fiende", litet enkelt uttryckt, en motpart som det egna agerandet är riktat mot och som man försvarar sig mot.
I det här fallet blev motparten konstigt nog varvet, som 14 år tidigare hade byggt färjan. Rederiet och de olika sjöfartsverken fick man inte klaga på. Det är ganska naturligt - konstruktionsfel var lätt att enas om i Kommissionen, som ju bestod av redar- och sjöfartsadministrativa intressen, så att ingen av dem drabbades.
- Att det är fråga om ett avskärmat beslutsfattande från den egna sidan.
Att det finns en liten grupp - Kommissionen - som har stor makt och som styr vad som händer, i det här fallet vilka ställningstaganden man ska göra i utredningen. Om gruppen - Kommissionen - är avskärmad, den har sitt eget hemliga liv i viss mån och kanske också befinner sig på olika håll geografiskt isolerade från kritiker som är långt borta, då inträffar ofta ett fenomen som man brukar kalla "group-think". Den här gruppen börjar leva sitt eget mentala liv. Då uppträder socialpsykologiska mekanismer inom gruppen som gör att den hela tiden förstärks i sin övertygelse.
Sedan finns, enligt professor Montgomery, vad man kallar psykologiska faktorer. Det är vad som gör att man bibehåller en stark övertygelse, psykologiskt sett. Dessa faktorer hänger delvis samman med varandra.
- När man har en sådan här stark övertygelse är det inte bara fråga om en faktaövertygelse.
Den har också en värdeexpressiv funktion. Det är ett värde man hävdar genom att inta den här övertygelsen. Som i det här fallet: värdet av att värna om de omkomna. Att "ställa upp" för mänskliga intressen - man markerar det genom att med kraft fastslå den övertygelse man har. Då markerar man också sina värderingar samtidigt.
- Det har en handlingsstödjande funktion.
För att kunna handla konsekvent och målmedvetet med kraft, då kan man inte tveka för mycket, utan det gäller att tänka åt "rätt håll" hela tiden.
- Det finns ett psykologiskt fenomen som man kallar för konfirmeringsbias - att är man väl inne i en uppfattning, så har man en tendens att hela tiden söka efter stöd.
Man silar mygg och kameler på olika sätt så att säga. Allting som stöder uppfattningen tar man emot med öppna armar, men man är väldigt ointresserad av att kritiskt pröva, att söka falsifiera sitt tänkande. Det är en allmän mänsklig sjuka, att vi tänker konfirmatoriskt. Vi är ointresserade av att försöka tänka "hur skulle jag maximalt kunna motbevisa mitt påstående?" och sedan, om man inte lyckas med det, utifrån det då tänka "jag måste ha rätt". Så tänker man inte, utan man söker bara efter stödjande evidens.
Vi har en tendens att tänka i sammanhängande scenarier, i goda historier så att säga. Och lyckas vi få en historia att fungera, om vi lyckas något så när att få troligt stöd för alla punkter i historien - att den handlar om, låt oss säga, felbyggda visirlås, avslaget visir, vatten-på-bildäck, etc., om vi lyckas tolka varje enskild faktabit på det sättet, så de går i linje med denna hypotes, denna goda historia, då är vi nöjda. Problemet är bara att det kan finnas 20-30 andra goda historier, scenarier, som också skulle kunna förklara samma evidens.
- Man brukar tala om perspektivskillnader och framför allt då hur man ser på bevekelsegrunder
- att man har människor med olika perspektiv - på sitt eget agerande och på andra människors agerande. Särskilt om den andra människan är en fiende, en motpart, en utgrupp, så förklarar man bevekelsegrunderna för sitt eget agerande och för den andres agerande på väldigt olika sätt. Man tar för givet att det egna agerandet är rationellt, att man bygger på fakta, medan man däremot tar för givet att motpartens agerande styrs av subjektiva inre faktorer, av privata intressen, av känslor, flummeri etc. Och det här gäller även människor som är experter. De är inte bättre. De ser sitt eget expertagerande som byggt på objektiva fakta, men inte motpartens. Kommissionen var aldrig beredd att allvarligt diskutera sina resultat.
När författaren skrev i DN Debatt 960815 2.1 med kritik av Kommissionen, överöstes han av personliga förolämpningar av vanhedrande natur som enda resultat. Kommissionen kunde då inte retirera - den hade haft 'rätt' hittills och skulle ha 'rätt' hela vägen. Debatt var utesluten.
När yttre faktorer för trosvisst tänkande och psykologiska faktorer för att förstärka och bibehålla trosövertygelsen finns, påverkar detta naturligtvis personernas, Kommissionens, agerande. Det blir ganska förutsägbart i olika s.k. handlingsspiraler.
När man väl kommit in i en uppfattning så börjar man agera också. Man tenderar att agera på ett sådant sätt att man ytterligare befäster sin uppfattning, och till och med binder upp sig. Psykologisk forskning visar, säger professor Montgomery, att eget handlande är en väldigt stark grund för övertygelse. Övertygelsen får extra näring av att man agerar i enlighet med den. Vi kommer tillbaka till fenomenet "group-think". Har man en grupp beslutsfattare som är avskärmade från omvärlden - Kommissionen t.ex. - är det lätt hänt att man tolkar information från omvärlden selektivt.
Det måste ha funnits vissa mekanismer inom Kommissionen som gjorde att kritik hade väldigt svårt att komma fram. Det blev ett slags självcensur. Även för dem som hade en litet avvikande uppfattning, blev det tydligen norm att inte säga den. Ester fick inte kritisera svenskar och tvärtom och kanske vissa personer blev utnämnda till åsiktspoliser informellt, och ingrep när någon började säga något "dumt". Och ledaren hade väldigt stark auktoritet, så man vågade inte säga emot. Detta kunde bara leda till enorma felslut i tänkandet och handlandet. Slutrapporten blev fel.
Vem manipulerade vem?
Men blev det bara fel för att medlemmarna skulle kompromissa ihop sig, eller blev det fel för att någon - vem? - manipulerade utredningen med hjälp mänskligt tänkande och intellektuella processer? Vi vet att besättningens vittnesmål och 'experters' beräkningar och uttalandes manipulerades. Det krävde organisation. Inte psykologisk förvirring. Naturligtvis var utredningen en planerad desinformationskampanj - de flesta deltagarna var rent av stolta att vara med i den.
Och deltog pressen i skeendet? Som Andreas Rocksén noterade i Svenska Journalistförbundets tidning Journalisten 6/2000 24 februari 2000 -
"Bland journalister uppstår det snabbt konsensus kring en fråga. Man litar på myndigheterna och den som är motvallsjournalist blir lätt betraktad som knäppgök".
Tidningen Journalisten går längre än så - man hänvisar till Socialstyrelsens hanterande av Medanalysärendet som nu ligger i kammarrätten för prövning. Det är i detta ärende som advokat Lennart Ransnäs anklagar Socialstyrelsen för att medvetet ha förfalskat bevis. Fallet gäller 17 salmonellaprover. Socialstyrelsen hävdade först att dessa var felaktiga, men Ransnäs hade en kopia på databasen där proverna fanns registrerade som visade att resultaten inte stämde med vad Socialstyrelsen presenterat för kammarrätten. -
"Det är en befängd tanke. Hur skulle det se ut om en statlig myndighet förfalskar bevis?"
frågar advokat Anders I Bengtsson som företräder Socialstyrelsen i kammarrätten.
Statliga myndigheter är alltså anklagde för att ha förfalskat bevis. Det är alltså inte helt uteslutit att även Statens Haverikommission kunde ha förfalskat bevis under Estoniautredningen. Och av SHK förfalskade bevis finns ju redan presenterade i 1.9!
---
89 Expert Huss 1.5 och 1.9 deltog aldrig vid middagarna enligt Gunnel Göransson på SHK som ordnade festerna. Huss gick hem efter de haveriutredande diskussionerna, eftersom det var de han var kallade till.