|
|
|
|
Henning Witte har bett mig (1999) skriva ett förord till hans nya bok. Det känns hedrande eftersom vi knappast känner varandra. Vi har bara träffats två gånger under mina sällsynta besök i Sverige. Det som förenar oss är Estoniaolyckan. Jag är sjösäkerhetsexpert bosatt i Frankrike sedan 1978 och Henning är advokat bosatt i Stockholm. Jag har sålunda haft fördelen att kunna följa olycksutredningen på avstånd utan att påverkas av all desinformation som spridits i Estland, Finland och Sverige om Estonia. Jag sköter bl.a. om 14 färjor av samma typ som M/S Estonia i Röda Havet och östra Medelhavet. Jag har skrivit två böcker och ett stort antal artiklar i svensk, finsk och internationell press om olyckan baserat på idén att sjösäkerhet enbart kan grundas på bevisbara fakta. Bevisbara fakta saknas i del- och slutrapporterna om Estoniaolyckan. Ett bevisbart faktum är att 'Estonia' skulle ha slagit runt och flutit upp och ned med bara 1 500 ton vatten på bildäck, när hon stampade och rullade i den hårda sjögången. Det borde ha skett på ett par minuter efter cirka åtta stampningar ner under vågorna. Med bara 1 500 ton vatten hade Estonia krängt, så att däckshusets fönster hade kommit under vatten och krossats, däckshuset hade vattenfyllts och färjan hade slagit runt. Fönstrens hållkraft var bara en tusendel av t ex ramplåsens. Sedan hade hon flutit upp och ner på luften i det oskadade skrovet under bildäck, vilket är en klassisk kapsejsning. Det meddelade jag Börje Stenström den 31 oktober 1994 som snäste av mig med orden "Lille Anders, Du vet inte vad det handlar om." Kommissionens uppgift att Estonia skulle ha sjunkit med vatten ovanpå bildäck är lögn och desinformation. Detta ledde mig till att studera om rampen varit öppen och släppt in vatten. Kommissionen hävdade att visiret hade trillat av och rivit upp rampen och rampens lås, men det verkade osannolikt. Ett bevisbart faktum är att rampens lås var starka nog att hålla emot tyngden av visiret. Kommissionen var ytterst njugg med information om ramplåsen, men meddelade att de rivits upp. Genom Faktagruppens arbete är det numera bevisat att ramplåsen ej är upprivna. De oskadade låsen ses på videofilmer tagna av Kommissionens egna dykare. Kommissionens uppgift att Estonias ramp revs upp av visiret var desinformation och är nu en bevisad lögn. Man frågar sig då om visiret verkligen lossnade. Visiret hölls på plats av bl.a. två starka gångjärn på övre däcket. Ett bevisbart faktum är att varje gångjärn hade en brottskraft på 350 ton. Kommissionen hävdade att gångjärnen hade dragits sönder av en momentan stötkraft riktad framåt, som hade uppstått genom hävstångsverkan och dynamiska krafter. Emellertid verkade alla dynamiska vågkrafter rakt uppåt eller rakt bakåt, så dessa kunde omöjligt ha dragit sönder gångjärnen framåt. Inte heller kunde visirets vikt eller tröghetskrafter dra sönder gångjärnen, eftersom visiret hela tiden vilade på förpiksdäcket,vilket är bevisbara fakta. Kommissionens uppgift att Estonias visir trillade av under gång är därför desinformation. 'Estonia' sjönk för att hon sprang läck och för att alla vattentäta dörrar under bildäck var öppna, så att vatten spreds i flera utrymmen, vilket ledde till plötslig slagsida, när initialstabiliteten försvann. Dessa enkla fakta har Kommissionen aldrig utrett, trots att en besättningsman, Henrik Sillaste, omedelbart meddelade den att färjan var läck. Det som verkligen upprör mig är dessutom det bevisbara faktum att Estonia saknade reguljär livräddningsutrustning för alla personer som tilläts ombord - 2 188 personer. Det fanns tio livbåtar för 692 personer och 12 livflottar under dävertar för 300 personer. Resten av människorna ombord - 1 196 personer skulle vid fartygets övergivande hoppa överbord från däck 7-15 meter ner i havet - och simma iland eller till livflottar som kastades i sjön från däck 8. Under vintern hade naturligtvis alla personer frusit ihjäl i det iskalla vattnet, under sommaren hade kanske ett fåtal personer klarat av att rädda sig. Livräddningsarrangemanget var naturligtvis olagligt. Kommissionens uppgift att Estonias livräddningsutrustning var laglig är ren desinformation, vilket är lätt att bevisa. Jag har träffat och lagt fram mina observationer för Stenström, Eksborg, Karppinen och Lehtola från Kommissionen, Michael Huss, expert vid utredningen, Sten Andersson, Sjöfartsverkets observatör och hans chef, sjösäkerhetsdirekör Johan Franson, som även ledde dykningen ner till Estonia 2-4 december 1994. Ingen av dessa har vederlagt mina observationer, utan alla såg istället plågade och slitna ut. Ingen har sedan reagerat och krävt en ny haveriutredning. Wittes bok handlar inte om ovan rent sjösäkerhetstekniska uppgifter. Witte har i snart fem år studerat olyckan ur offrens advokats och DIS perspektiv. Jag kan inte bedöma sanningshalten i alla observationer och förslag i del 1, kapitel A-Y, men sammantaget med det faktum, att Kommissionen har spridit desinformation om ren sjösäkerhetstekniska detaljer, är det troligt att det finns dolda skäl för att inte utreda sanningen om alla mänskliga aspekter på olyckan. Wittes uppgifter är mycket obehagliga, eftersom slutsatsen är att en stor organisation har dragits igång speciellt i Sverige och i mindre grad Finland och Estland för att mörklägga sanningen. Hur allvarligt det hela är vet vi ej, men det är ett faktum att regering, politiker och ämbetsmän tiger som muren. Denna organisation har helt klart förgreningar i Sjöfartsverket och svenska haverikommissionen. Resultatet är förödande. Sjöfartsverkets bidrag till ökad sjösäkerhet är negativt, dvs sjösäkerheten har minskat sedan Estoniaolyckan. Fartygsinspektörerna är rädda och tvingas hålla tyst. Få personer har numera förtroende för svenska haverikommissionen. Anledningen är att haverikommissionen bryter mot FN:s resolution IMO A.849(20) om internationella sjöhaveriutredningar vars § 13 stadgar att haveriutredningar skall återöppnas, när nya bevis presenteras som vederlägger tidigare slutsatser. Haverikommissionens chef Ann-Louise Eksborg har sedan sitt tillträde i juni 1997 gjort alltför att alla nya bevisbara fakta om Estonia undertrycks och att de inte skallutredas. Även tysken Witte har kanske svårt att förstå hela meningen med J. W. v Goethes underfundiga konstaterande att "Das Wenige verschwindet leicht dem Blicke, Der vorwärts sieht, wie viel noch übrig bleibt," men budskapet för icke-tysktalande läsare är vi inte bara skall skynda vidare utan se tillbaka och lära av historien, speciellt av det som inte var så uppenbart - det lilla som undgick blicken - när det hände. Witte har tydligen inspirerats och utmanats av Goethes sanningslust, vilket kräver en modig man. Det lilla han har sett är obehagligt och oroväckande. Det är en god gärning att sprida uppgifterna till en större publik.
Anders Björkman Beausoleil, Frankrike Den 3 november 1999
|
