"Håkan Bergmark, 41, från Stockholm var en av de första som dök ner till "Estonia". Han säger att han såg och filmade ett stort hål på fartygets sida. Han fäste inte så stor uppmärksamhet vid det då. 'Det var inte min uppgift att hitta olycksorsaken. Men när kommissionens slutrapport kom flera år senare och när inget nämndes om hålet blev jag ytterst förvånad', säger Bergmark som i dag helst vill glömma allt som har med "Estonia" att göra. Två av de andra fyra dykarna som var nere samtidigt som Bergmark vill inte kommentera "Estonia" över huvud taget."
Fredrik Engström, Expressen 000822
"När jag 1998 började gräva i förlisningen fick jag av anhöriga till omkomna veta, att JAIC-ledamoten Olof Forssberg (förre generaldirektören för Statens haverikommission) hade medgett att det fanns ett hål på skrovets styrbordssida. Någon ställde en fråga om det vid ett möte med anhöriga hösten 1994. Ja, sa Forssberg utan omsvep."
Knut Carlqvist - Finanstidningen 000112
"Der finnische Leiter der offiziellen Untersuchungskommission, Kari Lehtola, sagte, die Kommission habe kein Loch in der Fähre entdeckt. Selbst wenn es ein solches Loch gebe, hätte dies nicht zu der Katastrophe führen können."
Der Spiegel, 2 September 2000 (översättning - se nedan)
Pressröster
Att författaren kan ha fel och att olyckan gick till på ett helt annat vis än antytt i denna bok är naturligtvis möjligt. Slutsatserna är ändå att 'Estonia' inte var sjövärdig den sista resan och att olyckan inte gick till som Estoniakommissionen meddelat och att vi måste fastställa korrekt orsak.
Kulturredaktör Knut Carlqvist, FinansTidningen, har under de senaste åren öppnat sina spalter för en konstruktiv debatt om Estoniautredningen och på femårsdagen av olyckan 990928 skrev han själv följande i sin tidning:
|
Hur 'Estonia' blev politik Vid fyratiden på morgonen styrde kapten Esa Mäkelä in 'Silja Europa' mot olycksplatsen. Överallt syntes livräddningsflottar, en del tomma, andra med hukande eller livlösa människor i, oftast vattenfyllda. Färjan höll inte mer än några knop och i ett förhör förklarar han varför: "Jag var hela tiden rädd för att hon flöt, botten upp. Jag var väldigt rädd för att köra på den. Jag var inte alls säker på att hon sjunkit, jag tänkte att den hade bara kapsejsat. Det var egentligen först på morgonen, när ingen såg någonting, som jag var helt säker." Hur kunde 'Estonia' sjunka på en halvtimme? Redan 'Titanic' hade vattentäta skott och sjösäkerheten har utvecklats sedan dess. Likafullt kunde Anders Hellberg i Dagens Nyheter den 29 september 1994 meddela att vatten på bildäck var den troliga orsaken. Den artikeln skrevs senast olycksdagens kväll och redan då hade "flera experter" sin uppfattning klar. Bogvisiret var av en föråldrad typ och hade lossnat i det hårda vädret. Hellbergs källor satt sannolikt på Sjöfartsverket. Kvällstidningarna spädde på och en gissning - om än baserad på tidigare incidenter - blev ett etablerat faktum. Statsminister Carl Bildt flög olycksdagen över till Åbo för att överlägga med sina finska och estniska kolleger. Ingen möda skulle sparas för att utreda orsaken, hette det. En haverikommission bildades med den estniske transportministern Andi Meister som ordförande, som redan samma dag bänkade sig för ett första förhör med tre nyckelvittnen ur besättningen. Men förhöret hann knappt börja förrän Meister deklarerade att ett chartrat plan väntade och att de skulle hem till Tallinn. Historien kom ut i Svenska Dagbladet den 2 oktober. Agerandet ansågs av svenskarna "minst sagt märkligt" och tidningens källor - säkert ledamöter av kommissionen - menade att Meister var inkompetent. Men efter det utbrottet lades locket på, förmodligen på order från högsta ort. Shanghajandet av nyckelvittnena ska ställas samman med en annan märklig incident. Två dagar efter olyckan gjorde den estniska säkerhetspolisen razzia på Estlines kontor i Tallinn och beslagtog samtliga handlingar med anknytning till 'Estonia' (SvD 4.10). För att säkra bevis eller för att undanröja dem? Det återstår att avgöra. Den 30 september lokaliseras vraket på 70 meters djup med ekolod och sonarbilderna sänds för analys. Den estniske direktören för rederiet Estline avfärdar i Hufvudstadsbladet teorin om öppen bogport. Ett fartyg på 12 000 ton sjunker inte så snabbt, ens om långtradarna på bildäck slitit sig loss, motorerna stannat och vatten läckt in genom bogporten. "Det är barnprat." Han tror att 'Estonia' gått på en mina. Men från flottarna hade överlevande sett att visiret saknades när fartyget sjönk. Därmed föreföll saken klar. Sannolikheten för att ett fartyg ska gå på en mina, samtidigt som visiret lossnar, är nära nog noll (ingen mina är kraftig nog att slå av ett visir högt över vattenlinjen). På något ännu oförklarat sätt måste vatten snabbt ha tagit sig ner under bildäck, trots att detta är vattentätt och trots lyftkraften från 17 000 kubikmeter luft under det. Annars hade hon slagit runt. Söndagen den 2 oktober redovisas resultatet av ekolodningen av doktor Nuorteva. "Intill fören finns ett stort föremål, som endera slitits loss eller hänger kvar på vraket. Föremålet skulle enligt Nuorteva kunna vara det skadade visiret eller en del av visiret" (DN 3.10). SvD tillägger att föremålet "var av samma storlek" som visiret och att det syntes på samtliga fyra bilder. Samtidigt filmades vraket med en ROV-kamera och två dagar senare kom de första bilderna. Någon reporter borde väl frågat vad som låg vid bogen, men all uppmärksamhet riktades mot själva vraket. Vi får veta att den inre bogrampen hade en meters glipa upptill, det vill säga: den var nästan stängd. Hellberg skriver: "Detta har varit tillräckligt för att få in så mycket vatten på bildäck att fartyget blivit instabilt, krängt över åt styrbord och kantrat." Av videofilmen från den 2 oktober framgår att ROV-kameran gjort en avstickare till det förmodade visiret på sju minuter, men det avsnittet har redigerats bort från den för menigheten tillgängliga kopian.4 Inte ett ord sägs om saken i haverirapporten. Haken är förstås att visiret inte fick ligga vid bogen om scenariot skulle stämma. Om det fallit av under gång borde det ligga ett stycke från vraket. Internt diskuterar ledamöterna vid denna tid skadorna på skrovets styrbordssida - även under vattenlinjen. "Det finns bilder på de här skadorna, som vi fått genom nya bilder som undervattenskamerorna tagit", säger observatören Sten Andersson till Anders Hellberg (DN 18.10). Har visiret åstadkommit dem? I så fall måste det ha hängt kvar på den uppstickande bogrampen ännu när fartyget hade slagsida. Då har inte bogrampen brutits ner och då kan inte vatten på bildäck ha orsakat olyckan. En god gissning är att bevakningsfartyget 'Tursas' skickades på gåsjakt öster om vraket i ett par veckor medan parterna pratade ihop sig. Sedan bestämde de sig för att "påträffa" visiret en sjömil väster om det.5 De bilder som Sten Andersson nämner har redigerats bort från videokopiorna och skadorna nämns inte i haverirapporten. Men 'Tursas' gjorde andra fynd längs 'Estonia's rutt. "Vi har hittat skrot men det är nog från andra delar av fartyget", säger Kari Lehtola till SvD (9.10). Två dagar senare förklarar han att 'Tursas' stött på ett större metallföremål, dessvärre inte visiret utan "bara en stålplåt". Allt detta öster om vrakplatsen.6 Visiret "påträffas" sedan väster om den. Varifrån kommer då skrotet? Och stålplåten? 'Estonia' påstås ju ha varit i god kondition till visiret föll av. Inte en rad i rapporten. Ingen visste vad som hänt de första dagarna, de inblandade var rätt öppna. Det gäller även överlevande besättningsmän som säger ett till den estniska säkerhetspolisen och annat till journalisterna. Ta vaktmannen Silver Linde, som i förhör den 3.10 uppgav att styrmannen strax före olyckan gett honom order att "kolla braket" på bildäck. Till Bo G Andersson sade han två dagar tidigare i Åbo: "Någon, vi vet inte vem, det kan ha varit en passagerare, larmade om att något höll på att hända längre ned i fartyget." Han begav sig ner och mötte i trappan passagerare "som skrek att vatten kommit in genom inredningen i hytterna under bildäck" (DN 2.10). Den versionen vidhölls senare inför DN's Mert Kubu i Tallinn. Larm kom till bryggan om vatten under bildäck. "De vaknade genom att vatten började tränga ner i hytterna" (DN 7.10). Det är vad flera överlevande från däck 1 vittnar om och ändå mötte de inte inforsande vatten i trapporna. Fartyget hade inte slagsida när de väcktes. Så varifrån kom vattnet? Bosse Brink talar i SvD (7.10) om den "starka politiseringen" av utredningen i Estland. Men politiseras den där så politiseras den också här. Svenskarna hade att välja mellan att spela med eller konfrontera esterna. De konfronterade dem inte. Tyska varvets expertgrupp anser sig kunna visa sprängskador i bogen på 'Estonia'. Att gruppen bluffar är osannolikt, med tanke på instundande processer. De ovannämnda iakttagelserna är alla förenliga med teorin att fartyget utsatts för sabotage. Det finns ett hål i bogen på styrbordssidan, stort nog för att i december 1994 tillåta ROV-kameran att ledigt ta sig in på bildäck. Ett hängande visir eller en sprängladdning kan möjligen ha rivit upp plåten men innanför den finns tolvtumsspant varje 60 cm. Dessa måste ha svetsats loss av dykare. Inte heller det nämns i pappren. I stället förnekar kommissionen att dykare varit inne på bildäck, vilket envar kan se med egna ögon på videokopiorna. Vi vet och de vet att vi vet. Tydligen står mycket starka intressen på spel. |
Av politiska skäl blev olycksutredningen ofullständig. De ansvariga vill inte ha reda på sanningen. Redaktör Knut Carlqvist underkänner slutrapporten. Hans metod är att undersöka och jämföra alla tidiga uppgifter i media om olyckan med vad som senare presenteras och uppges av Estoniakommissionen.
Carlqvist kämpar vidare - Appendix 5. Denna bok är ett liknande bidrag - korta kapitel (innehållsförteckning) med korsreferenser för att hålla ihop framställningen. Alla fakta är klart redovisade - författarens funderingar och upprepningar - och ändrade uppfattningar - kring dessa fakta står naturligtvis författaren själv för. En fördel med en Internetbok är att författaren kan rätta helt felaktiga uppgifter och slutsatser vid behov; en nackdel är upprepningar i vissa kapitel och att olika observationer presenteras i olika kapitel.
Även Göteborgsposten, GP, underkände slutrapporten på femårsdagen av olyckan. 990928 skrev Anders Kilner, medarbetare på GP's ledarredaktion, följande krönika:
|
Inte sista ordet om Estonia. … I dag är det fem år sedan 'Estonia' förliste under sin resa från Tallinn till Stockholm med nästan ett tusen personer ombord. När fartyget sjönk natten den 28 september 1994 omkom 852 människor. 137 räddades. Det var den mest omfattande katastrofen i Norden under efterkrigstiden. Hur kunde den inträffa? Många är övertygade om att den svensk-finländsk-estniska haverikommissionen inte har klarlagt de verkliga orsakerna. Kommissionen har till och med kritiserats för att inte ha velat skapa fullständig klarhet. Dessutom har många framfört misstankar att sanningen har dolts, vilket är en oerhört allvarlig anklagelse. I februari i år gav regeringen sitt slutgiltiga besked att den inte vill riva upp det avtal om gravfrid som skrivits under av Sverige, Finland, Estland och Danmark. De omkomna kommer inte att tas upp. För en vecka sedan meddelade regeringen också sitt beslut att en ny haverikommission inte skall tillsättas. Nu är också preskriptionstiden för brott till ända.7 Flertalet överlevande är missnöjda med haverikommissionens slutsatser om orsakerna till katastrofen och vill ha en ny utredning. Det har de anledning till. Sjöfolkets organisationer är också misstrogna. Sjökapten Christer Lindvall, vd i Sveriges Fartygsbefälsförening, har med skärpa vänt sig mot att kommissionen tonat ned betydelsen av att 'Estonia' pressades hårdare än de andra stora färjor som befann sig i området under katastrofnatten. Den orsaksbild som framträtt vid sidan av haverirapporten är att ett jämförelsevis gammalt och illa underhållet fartyg, som därtill var fellastat, drevs för hårt, att delar av befälet brast i kompetens samt att livräddningsutrustning och säkerhetsrutiner var klart undermåliga. Det är en katastrofal orsakskombination: å ena sidan är många de ansvariga, å den andra kan heller ingen utpekas som huvudansvarig. … Säkerheten kan aldrig bli absolut, men den kan alltid förbättras. Därför är det angeläget att haverikommissionens kritiserade rapport om 'Estonia' inte blir sista ordet. För många frågetecken återstår. Varför inte låta en internationell kommission, oberoende av de direkt berörda parterna/staterna och intressena ta vid? Det är inte för sent att anlita en sådan ordning. Inte ens fem år efter katastrofen. |
Ja, varför inte? Det kan tillläggas att stora delar av denna bok skrevs innan den tyska expertgruppen lade fram sin slutrapport (som tydligen kommer under år 2000) och att många obesvarade frågor i denna avhandling tydligen kommer att besvaras av tyskarna. Tyskarnas rapport bekräftar också många av författarens uppgifter. En ny, oberoende utredare har alltså tillgång till massor av fakta att finna sanningen.
I GP 000115 föreslår Anders Kilner vidare sina läsare att Gå hem och läs historia! Sedan skriver han att
"… En historieskildring i ett dag för dag-perspektiv blir inte mindre intressant därför att man vet hur det gick … När mycket av det som kan räknas till den moderna historien sträcker sig längre tillbaka än vad vi själva minns, finns det alltid särskilda risker att vi brister i vår bedömning av sammanhanget. … Historieförfalskning förutsätter förtigande och förvrängande av fakta, en farlig kombination. … (det) finns ... en uppsjö av dementier och bortförklaringar om vad som var historiskt nödvändigt. Det är lögner.Det demokratiska statsskick som lagt grunden för vår snabba välståndsutveckling och som är förutsättningen för fred måste försvaras med kunskap mot de krafter som vill annorlunda. "
När författaren beslöt att avsluta internetversionen av Katastrofutredning på svenska (som ni nu läser) i slutet av april 2001, som svenska regeringen den 19 april 2001 ansåg inte innehåller en enda uppgift som motsäger den officiella slutrapporten, och koncentrera sig på den engelska versionen Disaster Investigation, skrev Lotta Gröning i Norrländska Socialdemokraten den 26 april 2001 följande:
|
Fortsatt felhantering av Estonia-katastrofen Det är inte lätt för en politisk byråkrati att hantera människors sorg. Oftast går det åt skogen. Egentligen är det förvånande eftersom de finns många tillfällen att lära sig av. Förlisningen av Estonia är ett skolexempel på hur politiker och byråkrater inte bör göra när de hanterar människor i sorg. Turerna runt Estonia har varit många. Det avgörande misstaget gjordes när regeringen först lovade att den skulle bärga fartyget för att sedan ändra sig och vägra en bärgning. Ja, till och med kräva att fartyget skulle täckas över med betong. En sådan stor katastrof som Estonia, där så många människor förlorade sina anhöriga, bör hanteras så att alla i möjligaste mån får svar på sina frågor. Det är oerhört svårt att minsta en anhörig och inte få en rimlig förklaring om varför det hände och om vilka som bar ansvaret. Maktlöshet Den rapport som haverikommissionen lämnade innehåller stora frågetecken och än i dag finns inte någon ansvarig för att 852 människor dog på havets botten. Det duger inte. En haverirapport som skyddar länder och ansvariga och som inte kan ge en trovärdig förklaring till olyckan öppnar för nya teorier och nya frågeställningar om hur det egentligen gick till. Det är inte bara Jutta Rabe och hennes filmteam som undrar vad som egentligen hände. Det är också därför som många anhöriga driver en ny utredning om Estonia. Det är inte så lätt att gå vidare och glömma när 852 människor är döda, även om många politiker och byråkrater tycker att det är dags för de anhöriga att lämna de döda bakom sig. Sorgen är svårare än så. Du har inte bara förlorat en mamma eller pappa. Du har dessutom upptäckt att myndigheter lättvindigt avfärdar din sorg och desperation och snart inser du vad maktlöshet är. Det värsta är att dom som är ansvariga för att utreda olyckan och som dessutom säger sig vara ansvariga för att göra det, egentligen inte bryr sig och absolut inte har något behov av att ställa någon till svars. I sådana lägen är det lätt att bli rättshaverist. Stämplad När nu regeringen har gett Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) i uppgift att samla ihop alla fakta om Estoniakatastrofen och "upplysa" folk är det ett slag i ansiktet för alla dem som inte godkänner haverikommissionens resultat. Det är en tydlig signal om att regeringen har tröttnat på alla nya förlisningsteorier och framförallt på de anhöriga som inte har gett upp hoppet om att få ett svar på frågan om varför olyckan hände. Nu ska folk i stället talas till rätta av en statlig myndighet som har psykologiska kriser som expertprofil. Då har du också blivit stämplad som hysterisk. Såren rivs upp Med andra ord fortsätter regeringen och byråkratin att göra fel i hanteringen av Estonia. För de anhöriga blir olyckan ett sår som ständigt rivs upp. Det är också önskvärt att regeringen har så mycket självinsikt att den skickar ansvariga politiker och ansvariga tjänstemän på en grundkurs i hur man hanterar människor i kris. |
Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har alltså den 19 april 2001 fått i uppgift att samla alla fakta om Estoniakatastrofen och "upplysa" alla dem som inte godkänner haverikommissionens resultat. Författaren hoppas naturligtvis att SPF länkar till denna websida.
Det är författarens förhoppning att denna bok också blir ett bidrag till att förhindra nutida historieförfalskning och mytbildning.
Del 1 börjar, bl.a. med en-dag-för-dag repetition av olyckan 1994 och hur fakta förvrängdes eller förtigdes 1994-1999 - äkta minnen och hågkomster med riktiga sjösäkerhetstekniska kommentarer är en stor del av gåtans lösning. Del 2 är uppgifter vad som troligtvis hände, vilka aldrig har kommenterats av Kommissionen. Del 3 en detaljerad teknisk beskrivning om ramp och visir ur olika synvinklar och inkluderar en hel del nya dementier och bortförklaringar från Kommissionens sida och Del 4 visar att historien inte är avslutad. Därför borde media intressera sig mera för 'Estonia'.
Idiotuttalanden av Kommissionen (Lehtola) att ett hål i skrovet - läckage - inte kunde leda till katastrofen får inte stå emotsagda.
---
Der finnische Leiter der offiziellen Untersuchungskommission, Kari Lehtola, sagte, die Kommission habe kein Loch in der Fähre entdeckt. Selbst wenn es ein solches Loch gebe, hätte dies nicht zu der Katastrophe führen können. Sv. översättning: Den officiella undersökningskommissionens finska ledare, Kari Lehtola, sade att Kommisionen inte funnit ett hål i färjan. Även om det givets ett sådant hål, så kunde det inte leda till katastrofen.
4 1.4 att 16 timmar film spelades in. Visiret hängde nog på styrbordssidan.
5 Visiret påträffades enligt officiell uppgift först den 18 oktober 1994 - 1.14.
6 I Glasgow 27 oktober 1999 visade Karppinen att 'fragmenten' var väster om vraket - 1.14, 2.26 och 4.4 om olika uppgifter om fragmentens positioner. Fragmenten påträffades redan 5 oktober 1994.
7 År 2000 återöppnades utredningen av sjunkningen av 'Marchioness' 1989 i England av vice premiärminister John Prescott Vid den olyckan drunknade 51 personer efter kollision med en bogserbåt, vars kapten sannolikt var berusad. Prescott anser rent ut sagt att de ansvariga för olyckan borde hamna i fängelse.