Appendix 5
Nedan följer en artikel ur SvD 2000-01-03 av Knut Carlqvist som anger att det mesta som besättningen meddelade 1994 och som Kommissionen grundade sin slutrapport (5) på är lögn. Eftersom jag misstänkt att många besättningsuppgifter var lögnaktiga (och uppgifter i slutrapporten därmed missledande), men ändå använt dem som underlag i olika analyser, visar det sig hur svårt det är att självständigt utreda en olycka. Notera uppgifterna om att visiret satt kvar efter olyckan. Veckan efteråt skrev Carlqvist om Hålet på styrbordssidan i Finanstidningen 000112 och september 2000 dök han upp igen med nya uppgifter om hålet i sidan.
|
Bidrog bomber till Estonias undergång? Av Knut Carlqvist, © SvD Brännpunkt 2000-01-03. I skymningen onsdagen den 27 september 1994 satt en finsk kvinna på kryssningsfartyget Silja Festival i Tallinns hamn. En färja passerade på 25 meters håll med halvöppet bogvisir. "Ett fartyg i Belgien sjönk för att det gick ut så", sade hon till sonen. Morgonen därpå fick hon veta att Estonia gått under. Visiret stängdes innan Estonia lade ut, men öppnades åter ute i hamnbassängen för att matroserna skulle komma åt att säkra ombordkörningsrampen med en tross upp till vinscharna på däcket. Rampen var skev, varken lås eller krokar gick att använda. De två gångjärnen på babords sida var av. Springorna tätades med madrasser och trasor som hämtades från förrådet bredvid. Så hade det varit länge. Redan vid övertagandet i januari 1993 fanns anmärkningar mot rampgångjärnen, låsen och gummipackningarna. Det gällde även visiret. Femton meter packning skulle bytas kring visiret och tio meter kring rampen. Nordström & Thulin ansvarade för underhållet och det blev aldrig gjort. Vårvintern 1994 blev det värre genom att färjan kördes hårt genom isen. Tidtabellen skulle hållas till varje pris. Reparationerna sköts på framtiden. Passagerare vittnar om hur matroserna använde slägga för att få upp och stänga låsen. Ibland tvingades de skära loss dem. Ulf Hobro, fartygsinspektören som godkände Estonias föregångare Nord Estonia 1991 och sedan tog steget över till Nordström & Thulin, förklarade för den internationella haverikommissionen (JAIC) den 17 februari 1995: "Vi brydde oss inte om gummipackningarna, vi bytte aldrig ut dem och avsåg heller inte att göra det. Visiret var fullt av vatten till sjöss och det visste alla." Videofilmer från vraket visar att falsarna i stort sett saknar packning. Såväl Hobro, fartygsinspektörerna som klassningssällskapet Bureau Veritas Anders Wirstam - handplockad av rederiet - visste att Estonia inte uppfyllde sjösäkerhetskravet i SOLAS 1974 för färjor som går över öppen sjö: extra kollisionsskott bakom rampen. Hon seglade på ett interimistiskt certifikat. Vad de inte visste, men borde ha anat, var att hon också var läck. För fem år sedan, när det lutade åt att JAIC skulle skylla olyckan på byggherren, Meyer Werft, uppdrog varvets ägare åt advokat Peter Holtappels och haveriutredaren Werner Hummel i Hamburg att bilda en expertgrupp för att utreda olyckans orsaker och föreslå åtgärder för framtiden. Den rapporten är i det närmaste klar och jag har just varit nere i Hamburg och plöjt den. Uppgifterna, delvis nya för mig, kommer därifrån (fyra tjocka pärmar plus bilagor). JAIC fastställde i sin slutrapport i december 1997 att Estonia gick ut med 1 grads slagsida åt styrbord, trots att babords ballasttank var full och styrbords tom. Det gick alltså inte att räta upp henne. Vinden från babord gav henne sedan 3-4 graders slagsida i öppen sjö. Det har förmodats att hon varit felaktigt lastad. Den tyska rapporten visar efter en rekonstruktion fordon för fordon att färjan lastats korrekt, den instämmer i Sten-Christer Forsbergs - teknisk chef på Nordström & Thulin - omdöme: "Detta skulle ha hänt vilken besättning som helst." Fylld babordstank (och tom styrbords) kompenserar för 8 grader, ändå återstod 1 grads slagsida. Sammanlagt gör det 9 grader. Det fanns alltså bortemot 200 ton för mycket på styrbords sida. Det är inte teoretiskt möjligt att lasta 1 000 ton trailers och lastbilar på ett fyllt bildäck så illa. Dessa 200 ton fanns någon annanstans, sannolikt i form av vatten. Detaljstudier av videomaterialet visar mycket riktigt hål i bottnen, bland annat ett stort rostangrepp. Ett eller flera tomma utrymmen längst ner i fartyget var vattenfyllda vid avgången (och hade så varit en tid). Estonia var således inte i sjövärdigt skick när hon lämnade Tallinn. Sjöfartsinspektör Åke Sjöblom försökte varna befälet, men var där för att utbilda estniska kolleger och hade ingen formell rätt att ingripa. Befälet ombord slog dövörat till. Färjan gick ut i farleden med 16 knops fart. Som alltid tog hon in vatten i visiret till nivån för bogsvallet, upp till lägsta stringern. Oljespår på visirets insida visar det. När vinden och våghöjden tilltog steg vattenpelaren i visiret och läckaget in till bildäck ökade. Flera passagerare vittnar om dova metalliska slagljud, visiret slog mot skrovet, stål mot stål. Klockan 20.45 avbröts en konferens akterut på grund av ett ihållande gällt missljud. Expertgruppen har klargjort var ljudet kom ifrån. På vraket står styrbords akterramp något öppen. Estonia trimmade en halvmeter på aktern (gick djupare med aktern) och där samlades det vatten som flöt in på bildäck via bogen. Genom att glänta på akterrampen med hjälp av ramphydrauliken släpptes vattnet ut, ett trick som använts förut. Den hydraulpumpen arbetade oavbrutet från halv åtta och framåt, vilket orsakade missljudet. Tolv fyratums spygatter förslog alltså inte. När vattenpelaren stigit ytterligare några meter i visiret - till 140 ton - trimmade hon inte längre på aktern. Vattnet samlades i stället längs styrbordssidan. Klockan 00.30 nådde hon "the waypoint" - den position SO om Utö där hon skulle gå över till en nordligare kurs mot Söderarm. Här möter vi ett av mysterierna i historien, den förkomna plotten. Den som är förtrogen med JAIC:s slutrapport vet att fartygen i området följdes av den finska kustbevakningens radar på Utö - alla utom Estonia. Vi vet hur de rört sig. Olika konstfärdiga förklaringar har lämnats till att just Estonias plot saknas. I somras ringde jag Hans Rosengren på Sjöbefälsskolan i Kalmar i saken, eftersom jag på bandet från JAIC:s intervju med befälhavaren för Silja Europa, Esa Mäkelä, hör att han visar Mäkelä denna plot med kommentaren att den "uppenbart är felaktig". Stressad säger Rosengren att han inte kan uttala sig och hänvisar till Heimo Iivonen, finsk ledamot av JAIC. Iivonen förklarade sedan för mig att Estonia gått för nära den estniska kusten, signalerna var för svaga. Det fanns ingen plot. Men det gjorde det. Den sändes från Utö till finska marinens högkvarter kl. 16.45 olycksdagen. Med 90 procents säkerhet visar den Estonias kurs, förklarar kommendör Vesa Ennevaara för den tyska gruppen. Bäring och hastighet stämmer inte med angivna positioner, vilket förklaras av att en del av arbetet görs manuellt och av störningar i radiokommunikationerna. Plotten visar att Estonia gick närmare finska kusten än JAIC påstått och i stället för att vända upp mot Söderarm vände ner i västsydvästlig riktning. Expertgruppen anser plotten riktig, då den stämmer med andra iakttagelser. Vad som inträffar när Estonia ska lägga om kursen är att fartyget börjar rulla kraftigt i sidvinden, en effekt som förstärks av vattnet på bildäck. Kapten Andresson ger order att stabilisatorerna ska fällas ut, men det är problem med styrbordsfenan.155 Ett par man försöker få ut den med slägga. Eftersom rullningarna inte avtar tvingas kaptenen att vända fartyget mot vinden, det vill säga åt sydväst, och ta ner farten. Vaktmannen Silver Linde larmar ungefär kl. 00.45 om stora mängder vatten på bildäck och besättningsmän skickas ner för att göra något åt situationen. Visirets sidolås har brustit och ett av gångjärnen. Visiret arbetar fram och tillbaka. Det hydrauliska trycket faller och bogrampen sjunker sakta framåt mot stödbalkarna inne i visiret. Skrapande ljud från den gungande rampen skrämmer passagerarna i hytterna under bildäck. De hör ljudet av vatten forsa över sig. Kl. 00.50 uppfattas ett svagt Mayday av ett fartyg i närheten, sannolikt från Estonia, men eftersom det inte upprepas vidtas inga åtgärder. Vad gör befälet på bryggan? Utifrån uppfattningen om kapten Arvo Andressons personlighet antar expertgruppen att han hämtar instruktioner från sina överordnade i Tallinn. Inga åtgärder vidtas för att evakuera passagerarna, av vilka många ligger sjösjuka i hytterna eller lyssnar på Pierre Isaksson i Karaokebaren. En matros skickas ut för att lossa surrningarna på livbåtarna. Nere på bildäck kämpar besättningen nu för att hålla bogrampen med rep - ett livsfarligt arbete. Men fartyget är bortom räddning. Det är vattnet längst ner i fartyget som håller henne på rätt köl och det förhållande att bildäcket är så tätt lastat att bilarna inte kommer i rörelse. Senast kring 01.00 överger besättningen försöken att rädda rampen och flyr upp till däck 7. Visirets lyftarmar tuggar sig igenom däcksbalken. Passagerare från hytterna under bildäck, larmar informationen om vatten i korridorerna. Flickorna där är stela av skräck och vet inte vad som händer. Ingen har informerat dem. Nu följer två, tre väldiga smällar, Carl Ö som sitter på sängkanten i sin hytt under bildäcket och röker kastas bakåt. "Nu gick vi på ett isberg", skämtar någon uppe i baren. Många menar efteråt att det kändes som om fartyget gått på grund. Passagerarna flyr i panik uppåt i trapporna, påfallande många just från däck 1. Klockan 01.02 överraskas de av ett par djupa rullningar åt styrbord, den sista på omkring 50 grader. Tidpunkten bekräftas med förkrossande säkerhet av vittnesmålen. Den kan fastställas på minuten när genom att Mikael Ö:s väckarur tappade batterierna, när det föll i golvet. När han lämnade hytten stoppade han på sig det. Den sista överhalningen gjorde att människor handlöst kastades tvärs över Karaokebaren, genom de tvärgående korridorerna och utför trapporna. Döda och skadade människor låg överallt. Märkligt nog har JAIC bitit sig fast vid tidpunkten kl. 01.15 som blott har stöd i ett vittnesmål, 3:e maskinisten Treus. Sannolikt vill kommissionen krympa tiden mellan olyckan och det Mayday som sändes kl. 01.22, det första som gick fram. Carl Ö lämnar hytten strax före den stora överhalningen och ser vatten spruta ur ett par ventilationsrör i korridoren. Andra överlevande gör liknande iakttagelser. Detta vatten kommer underifrån, inte från bildäck där det samlats längs sidan och inte kan nå trapphuset i centerlinjen. Expertgruppen antar att smällarna och överhalningen uppstår när visirets lyftarmar tuggat sig igenom sista däcksbalken och atlantlåset brister. Visiret faller framåt och ställer sig på förpiken som äter sig in i dess botten. Det hänger på rampen, som med slagsidan pressas in i styrbords infattning och hindras från att falla framåt av styrbords hydraulcylinder, som är intakt. Samtidigt girar fartyget kraftigt babord, vilket orsakar överhalningarna. Fartyget stabiliserar sig så temporärt med 10 graders slagsida, som fram till kl. 01.10 ryckvis ökar till 30 grader. Då är det omöjligt att ta sig ut. JAIC anser som bekant att visiret föll av under gång (utan att bryggan märkte det) och drog med sig rampen. Efter att i fem minuter ha kört mot vågorna med öppet bildäck fick Estonia slagsida. Teorin strider mot såväl den tekniska som vittnesbevisningen. Jag kan inte gå närmare in på analysen av vittnesmålen (ofta djupintervjuer), men såväl Treu som systemingenjören Sillaste - kommissionens nyckelvittnen - hävdar bestämt att bogrampen var uppe efter smällarna och slagsidan. Vattnet sprutade in jämnt omkring den, inte stötvis med vågorna. Alltså skyddades rampen av visiret. (Om Treus och Sillastes vittnesmål ). Hittills har såväl JAIC som dess kritiker godtagit uppgiften att vaktmannen Linde är den ende som varit på bildäcket före olyckan, men vid ett förhör råkade han säga att kontrollpanelen för visir och ramp var öppen "för att båtsmannen arbetade med hydrauliken, och det var bara han som hade nycklarna". Därför kunde han se kontrollamporna kl. 00.45 och alltså var båtsmannen med honom på bildäck. Sammanställningen av vittnesmålen visar att fler var där, bland annat 2:e styrman Kannusaar och matrosen Aulis Lee. Men besättningen belades med munkavle efter olyckan, sanningen om haveriet är naturligtvis förödande för rederiet. Flera av passagerarna såg visiret, när de stod på det sjunkande fartygets sida. Pierre T berättade redan i oktober 1994 för Olof Forssberg, generaldirektör för Svenska haverikommissionen och ledamot av JAIC, att han såg "stabilisatorfenan" svaja fram och tillbaka uppe vid fören, alltså tvärs mot fartygets längdriktning. I en djupintervju förklarar han att föremålet var stort, minst fem meter, 50 procent högre än brett och delvis vitt. Men fenan fälls automatiskt in när farten underskrider fyra knop. Den kan heller inte röra sig tvärs mot fartyget. Dessutom sitter den inte i fören utan midskepps, Pierre T hade den strax bakom sig. Tönu S gjorde samma observation, och även han trodde sig se stabilisatorfenan. Expertgruppen kan därför fastställa att visiret föll av när fartyget hade 135 graders slagsida, när styrbords hydraularm slets loss, och att det hamnade strax bredvid bogen på vraket. Där påträffades det också dagarna efter olyckan. Så långt är det en enkel och trovärdig förklaring av Estonias förlisning. Men hur förhåller det sig då med de omtalade bomberna? frågar man sig. I rapporten har de stuvats undan i kapitel 32 under rubriken "Oförklarade skador/Oförklarad bevisning", efter sammanfattningen. Peter Holtappels förklarar att han inte vill dra uppmärksamhet från den grundläggande orsaken till haveriet, den bristande sjövärdigheten. Hade Estonia underhållits bättre, haft ett extra kollisionsskott och seglats med omdöme, hade inte dessa sprängladdningar sänkt henne. Att tre laddningar detonerat är i det närmaste säkerställt, det återstår bara en metallurgisk bekräftelse. Två på styrbords sida och en på babords, som förmodligen fallit ner. Dessutom syns en odetonerad blindgångare på en film från babords rampskott. De har placerats ut efter avgången från Tallinn och briserade ungefär kl. 00.45. Det var skälet till att en grupp ur besättningen sändes ner, till att sprinklersystemet aktiverades på bildäck och till brandlarmet "Mr Skylight". Det ställer ett antal frågor. Har syftet varit att sänka färjan? Hur tänkte sig gärningsmännen i så fall lämna färjan efteråt? Upplägget tyder inte på en självmordspatrull. Den sista frågan kan besvaras. Vid JAIC:s förhör av några besättningsmän på Landvetter i mars 1995 förklarar den finske ledamoten Kari Lehtola att alla livbåtar påträffats utom en, barkassen eller "man-over-board"-båten. Enligt slutrapporten (8.10) har den hittats drivande utanför Hangö. Andra livbåtar drev söderut och strandade på Dagö. Varför drev den här åt andra hållet? Efter många om och men fick expertgruppen beskedet att den plockats upp av en liten lastbåt 8,5 sjömil söder om vrakplatsen den 29 september och lämnats i Hangö.156 Det gjorde inte saken bättre, varför skulle barkassen driva 8 sjömil på 36 timmar när de andra livbåtarna drev 28 sjömil på ett dygn? Det rådde dessutom storm och ingen omdömesgill skeppare skulle fiska upp en tom, drivande båt i det vädret. Två överlevande såg barkassen lämna fartyget från sina flottar. Thure P "såg från flotten något som liknade en fiskebåt på väg från fartyget utan att bry sig om dem som låg i vattnet". Vaktmannen Elmar Siegel kände igen barkassen, den hade lamporna tända. Återstår motivet. Expertgruppen tillhandahåller underlaget men drar inga slutsatser. Strax före avgången spärrades hamnområdet av och två lastbilar kördes ombord eskorterade av estnisk militär. Gruppen har rang och namn på dessa män. Med bilarna följde utländska officerare, som inte står upptagna i passagerarlistan. Mottagare var svenska armén för vidare befordran till annat västland. I förening med andra iakttagelser är detta intressant. - Så vägrade svenskarna vid dykningen i december 1994 att fastställa identiteten på de döda på bryggan, det hade räckt med att räkna ränderna på ärmarna. JAIC påstår att där fanns tre kroppar. Undersökningen av de hårt censurerade videofilmerna visar att där fanns fem, varav tre inte hörde till besättningen. En av dessa hade en tatuering på högra handen. - Alla videosekvenser som visar bottnen, styrbordssidan under vattenlinjen från bryggan till skorstenen och föremålet nära bogen, och mycket annat, har klippts bort av den svenska militära underrättelsetjänsten. - Officiellt genomfördes inga dykningar förrän i december, men filmerna visar på omfattande aktiviteter kring vraket från första dagen. I december visar sig en dykare för mycket, en utan livlina. Inte mycket till gravfrid där, inte. - Mest graverande är sökningen efter visiret som pågick i veckor, trots att det redan påträffats vid vraket. Jag gissar att detta hänger ihop med den förkomna plotten. Svenskar och finnar lade ut ett villospår - en falsk kurs - för att sända andra på avvägar, medan de själva sökte av bottnen norr om vraket med visiret som förevändning. De letade efter något av stort militärt värde. En uppgift säger att föremålet i fråga kastades ut genom lotsdörren. Den tyska rapporten förklarar indirekt varför det blev omöjligt att bärga Estonia. Jag har egentligen bara två invändningar. De kraftiga stötar som föregår kantringen 01.02 kan knappast förklaras med en kraftig babordsgir eller med att visiret faller framåt. Det skulle inte gett passagerarna känslan av att fartyget gått på grund. Jag har också svårt att förlika mig med förklaringen till varför fartyget sjönk på aktern, att vatten trängde ner i de aktre förrådsutrymmena. De är för små och dessutom skilda från övriga utrymmen under bildäck. Pusselbitarna som saknas är de bortklippta videosekvenserna. Den tyska expertgruppen har fört oss nära ett svar på varför Estonia sjönk. |
Det blev ingen som helst reaktion i svenska media efter Carlqvists artikel. Ingen tidning, radio eller TV följde upp de nya uppgifterna, som bl.a. anklagar svenska militära underrättelsetjänsten Must för att ha klippt i dykfilmerna. Enbart Svenska Dagbladet rapporterade dagen därpå att tyskarnas "Estoniarapport ändrar inget". Vidare sade SvD :
" Det tyska Meyervarvets rapport om Estonias förlisning, som i torsdags lämnades in till Stockholms tingsrätt, kommer inte att föranleda någon ny haveriutredning av katastrofen. Enligt regeringens Estoniaminister Mona Sahlin innehåller rapporten inga uppgifter som motiverar förnyade undersökningar av vraket och orsakerna bakom olyckan157. I september, i samband med budgetpropositionen, deklarerade regeringen att det inte blev någon ny granskning av Estoniaärendet. Men dörren lämnades på glänt. Det tyska varvets rapport skulle läggas fram i Stockholms tingsrätt och varvet krävde att den svenska domstolen behandlade den konfidentiellt. Uppgifter ur rapporten har ändå läckt ut vid flera tillfällen. Ännu har inga parter blivit kallade till tingsrättsförhandlingar. Chefsrådman Magnus Åkerdahl väntar alltjämt på slutyttrande från de i första hand instämda, bland annat Estline AB och rederiet Nordström & Thulin. Meyer Werft, som byggt Estonia, och klassningssällskapet Bureau Veritas är instämt till Stockholms tingsrätt i andra hand, som det heter. Detta i händelse av att rederierna förlorar skadeståndsmålet mot de sammanlagt sex anhöriga som väckt talan. Då kommer skadeståndsanspråken att bollas vidare. Och först då blir Meyerrapporten aktuell. Det är i dagsläget inte alls säkert att det ens blir någon huvudförhandling. Under januari eller februari ska chefsrådman Åkerdahl göra en så kallad mellandomsprövning, då han utan förhandling tar ställning till om de anhöriga över huvud taget har någon principiell rätt till skadestånd. - " Om vi finner att de inte har det, blir ju alla frågor om handhavandefel, konstruktionsbrister och vågor inaktuella " säger Magnus Åkerdahl. När Stockholmsprocessen är avklarad väntar en betydligt större i Paris, där 944 anhöriga är kärande och där Meyervarvet är instämt i första hand. Den rättegången har legat vilande i avvaktan på den i Stockholms tingsrätt. "
Tystnaden i svenska media resulterade i följande artikel av Carlqvist. Notera att visiret hittades vid vraket och inte 1560 meter väster om det.
Denna artikel ledde inte heller till någon större reaktion i Sverige. Men det hindrade inte Carlqvist att återkomma 000112 med följande opus:-
Naturligtvis blev det ingen reaktion efter den artikeln heller.
Men Carlqvist gav inte upp - i september 2000 dök han upp igen med nya uppgifter om hålet i sidan:-
Bättre kan det inte sägas.
I Moderna Tider 1/2002 skriver Mats Holm att, t.ex. Sjöfartsverket och svenska Flottan är korrupta sedan länge. Det kan förklara hur lätt Sjöfartsverket och Flottan kunde deltaga i mörkläggningen av Estoniautredningen:
|
Säg inte som det är Ämbetsmän skräms till tystnad AV MATS HOLM "Vad i helvete är det som ligger i farleden", skrek lotsen. Tankern hävde sig uppåt, stötte, vibrerade, malde och stötte igen - sedan stod den still. Det ryska oljefartyget Tsesis var fastnitat på grundet i Södertäljeleden nära Landsort. En lika välutbildad som chockad rysk kapten kunde inte erinra sig att någonstans ha läst att här skulle finnas ett grund. Det skulle dröja några timmar innan dykarna konstaterade att de vassa kanterna på ett fyra meter brett grund bara några meter under vattenytan klippt upp skrovet som en konservburk; men den bruna oljan hade redan börjat sprida sig över den eftermiddagsmörka farleden. Det var den 26 oktober 1977. Larmet om oljeutsläppet och den grundstötta tankern nådde Sjöfartsverkets dåvarande lokaler på Gärdet i Stockholm. En byrådirektör vid namn Birger Sjölin konstaterade att grundet saknades på sjökortet och informerade sjökartedirektören och kommendören Folke Hallbjörner i Norrköping. Denne lät med en utskällning meddela att han inte ansåg informationen önskvärd. Kartografen Anders Ahlmark fick i uppdrag att kolla de senaste sjömätningarna i området. Ahlmark gick ner i arkivet och såg att grundet fanns på verkets egen djupkarta men att det inte var ifyllt på sjökortet. "Jag drog åt mig och tittade i sjökortet. Det fanns inget grund. Om det var där? Helvete! Jag sträckte mig efter linjalen som låg på bordskanten. Göran stod avvaktande och tittade på. Nej, det här grundet fanns faktiskt inte på sjökortet. Den nuvarande djupsiffran sa att det skulle vara tjugo meter djupt på platsen. Vi tittade på varann utan att säga något." I ett opublicerat manuskript med titeln Fången på Fyren beskriver Ahlmark den inledande rädsla som upptäckten av sjökortsmissen skapade, en rädsla "för de benhårda krav på lojalitet som brukade ställas uppifrån när sjökarteavdelningen hade kommit i kläm. Det fanns sedan några år en 'hederskod' och en 'styrka 10'. En grupp edsvurna i karriären som utan egentligt val fick lyda order för att vända svart till vitt. Som kunde bogsera sjömärken innan utredningar om ett tillbud kommit igång. Och det fanns en flink ritpenna som kunde flytta supertankers i utredningar om det skulle behövas." Ahlmarks farhågor skulle besannas och överträffas. Direkt efter grundstötningen lade Sjöfartsverket skulden på lotsen och det sovjetiska rederiet. Svenska staten gjorde sig redo att stämma ryssarna och kräva dem på kostnaderna för oljesaneringen. Ahlmark, och ett par kollegor som alltså kände till sanningen - att grundet var känt men på grund av slarv inte utritat på sjökortet - belades med munkavle. Efter att i några månader försökt övertyga sina chefer om det ohållbara i situationen skrev Ahlmark en debattartikel i Dagens Nyheter där han berättade hur saken låg till och vilka chefer som var ansvariga för misstaget. Snart passade inte hans nycklar till arkivet. Korridorrykten om att han var rysk spion började spridas. En morgon låg en namnlista på hans skrivbord: elva av hans arbetskamrater slog fast att han var en bråkig och duperande natur, att han inte skötte sitt jobb. När sjöförklaringen skrevs slogs det fast att Sjöfartsverket var utan skuld. Justitiekanslern granskade fallet och gav verket sitt stöd. JK skrev också att Ahlmarks personlighet var upphov till en rad olyckliga "interna konflikter". Bland annat, skrev JK, var Ahlmark paranoid. Detta omdöme gav Ahlmarks chefer ett underlag för att omplacera honom. Ahlmark blev maskiningenjör, ett yrke som normalt kräver fem års utbildning. Ahlmark placerades som underhållsansvarig på en fyr utanför Öland. Kunde man göra så? Ja. JO granskade fallet och slog fast att Sjöfartsverket inte agerat felaktigt när det gällde behandlingen av Ahlmark. När Högsta domstolen flera år senare gav Ahlmark rätt på alla punkter var det för sent, hans karriär på Sjöfartsverket var över. Idag arbetar han på en golfbana. Ahlmark hade visat ämbetskurage, försvarat demokratiska värden som offentlig etik och rättssäkerhet, men tvingats bort. Andra modiga har drabbats av samma öden: Ingvar Bratt i Bofors, säkerhetschefen på banken i Zürich, flygingenjören som upptäckte att flygvapnet fantiserat ihop haveriutredningar, läkaren som protesterade mot aktiv dödshjälp - listan skulle kunna göras lång och väcker den påträngande frågan: varför straffas den modige så hårt? När landstinget i Jönköpings län häromåret sökte en ny personaldirektör formulerade man en annons i Dagens Nyheter (19 augusti 1999): "Verksamheten ska inte bara bedrivas effektivt och rationellt. Den ska också tillgodose kraven från den politiska demokratin, rättssäkerheten och den offentliga etiken". Samhället kräver ämbetsmän som har moralisk integritet, som förväntas våga säga ifrån när den offentliga moralen utmanas, påtala maktmissbruk och oegentligheter. I boken Demokratins väktare (Studentlitteratur 1998) skiljer Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap i Lund, på civilkurage och det han kallar ämbetskurage. Civilkurage uppvisas av en person som försöker motverka det hon uppfattar som fel och ont. Civilkurage är en positiv egenskap, men inget säger att de värden som förfäktas av den modige är positiva. Också en fascist kan visa civilkurage. Hells Angels uppvisar stort civilkurage när man utmanar rättssamhället, men devärden man omfattar är inte de offentliga värdena. Ämbetskurage skiljer sig från civilkurage genom att de värden som förfäktas måste vara de offentliga värdena. Dessa värden sammanställer Lundquist i begreppet offentligt etos, som omfattar demokratiska värden, som politisk demokrati, offentlig etik och rättssäkerhet, och ekonomivärden, som funktionell rationalitet, kostnadseffektivitet och produktivitet. Med hjälp av Lundquists resonemang kan man se att den offentlige ämbetsmannens uppdrag innehåller en specifik dimension: att fungera som demokratins väktare, att vara den som bevakar och ser till att vårt offentliga etos iakttas, att öppna den offentliga verksamheten så att medborgare och politiker får insyn och ett optimalt beslutsunderlag. En ämbetsman måste vara en demokratins tjänare snarare än en maktens dräng. Och för att kunna tjäna demokratin krävs att ämbetsmannen har både samvete och mod. När det gäller offentligt anställda finns det till yttermera visso starkt stöd i yttrandefrihetslagstiftningen för utövandet av ämbetskurage. Grundlagsfäst yttrandefrihet, förstärkt med regler om meddelarfrihet, tillåter den anställde att också utanför organisationen offentliggöra synpunkter och uppgifter. Sekretesslagen är en yttrandefrihetsbegränsning, men i stor utsträckning kan ändå sekretessbelagda uppgifter lämnas till massmedierna på grund av meddelarfriheten. Detta starka lagstöd är en tydlig signal från samhället om att ämbetskurage är en värdefull egenskap hos en offentliganställd. Det går att hitta fler urkunder som formulerar samhällets krav på sina ämbetsmän. I den förvaltningspolitiska propositionen står att demokrati, rättssäkerhet och effektivitet ska vägleda den offentliga förvaltningen. I 1809 års regeringsform slås fast att "den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilde människans frihet och värdighet". Kravet på moralisk integritet hos en ämbetsman är alltså tydligt, men kanske inte lika tydligt formulerat som i den federala förvaltningens usa, där den allra första meningen i den etiska koden lyder: Varje offentligt anställd ska sätta lojalitet mot de högsta moraliska principerna och mot sitt land före lojalitet mot personer, parti eller myndighet.Tanken på den moraliskt oförvitlige ämbetsmannen tycks vara gammal, och inte bara ett ideal i demokratiska statsskick. Professorn i statsvetenskap Carl Arvid Hessler (1907-99) skrev i sin bok De sanna riddersmännens stat. Politiska tankar i det gamla Kina om de krav som ställdes i Kina på 1600-talet: "För att kunna åstadkomma en god och rättrådig styrelse var det inte tillräckligt att ämbetsmännen var beslutsamma, effektiva, intelligenta samt rörliga och mångsidiga. Därutöver fordrades att de hade viss autonomi: 'En sann riddersman är inte ett verktyg - låter sig inte brukas som rätt och slätt ett redskap'. Därför 'krävdes män med andlig kraft, med moralisk resning, med både yttre och inre förfining". Anders Ahlmark har när han själv beskrivit grunderna för sitt handlande avslöjat en liknande inställning: "Varje människa har en skyldighet att berätta sanningen. Det är självklart för de flesta att man har en rättighet att slå larm, men inte att man har en skyldighet." (DN 14 oktober 1997) Det var just för att han inte följde den etiska koden, för att han lydde omoraliska beslut, som nazisten Adolf Eichmann hängdes. "Varför skulle jag som en obetydlig liten man ha några egna funderingar? Jag fick en order från mina överordnade och såg varken åt höger eller vänster. Ty det var inte min uppgift. Jag hade att lyda", försvarade sig Eichmann förgäves i Jerusalem 1961. Att samhället kräver moraliskt ansvarstagande ämbetsmän, inga nickedockor, är alltså inget svärmeri utan ett ofta formulerat krav. Den enskilde ämbetsmannen förväntas själv ta ställning i de konkreta fallen i relation till samhällsmoralen, vårt offentliga etos. Det moraliska ansvaret kan inte överlåtas på någon annan. Likväl tycks det vara den modige nej-sägarens hopplösa öde att straffas, plågas och åter straffas. Ett återkommande tema i de dokumenterade fallen av sanningssägare som råkat illa ut är hur sakkritiken snabbt förvrängs till en brist i personligheten hos den som kritiserar. "Du är fyrkantig", sa man till en norsk läkare som 1998 protesterade mot ett uppenbart fall av aktiv dödshjälp på ett norskt sjukhus. "Paranoid", skrev JK om Ahlmark. Är den som uppvisar ämbetskurage en särskilt osympatisk personlighetstyp? En "sanningssägarpersonlighet" som drivs av ett omättligt behov av att profilera sig själv? Hämndbegär? Auktoritetshat? Bilden av den som med berått mod väljer att ställa omgivningens gillande inom parentes för att envetet slåss för en sak är också en bild av en krävande och jobbig människa, kanske en till sanningssägare utklädd rättshaverist. Men amerikanska undersökningar visar att de som träder fram och avslöjar stora fel har helt andra karaktärsdrag: de är inte missnöjda anställda; de räknas till de mest produktiva, uppskattade och hängivna medlemmarna i en organisation; de är normala personer med ett starkt samvete och tar sitt ansvar med stort allvar; de anpassar sig till organisationens formella mål, identifierar sig med organisationen och har en stark känsla av professionellt ansvar; de tenderar att vara konservativa; de är hängivna sitt arbete, tror på systemet och är traditionella och patriotiska; de utsätter sig gärna för risker för att främja det allmänna goda. Inget land i Europa har en så rättspositivistisk rättskultur som Sverige. Rättspositivismens intåg i Sverige brukar bestämmas till 1920-talet. Enligt denna rättssyn ska den juridiska verksamheten baseras på rättskällor som kan påvisas faktiskt. Den jordiske lagstiftaren - makten - är rättens grund. Lagstiftarens vilja, lagens logik och politiska avsikt är rättens källa. Konkret innebar rättspositivismens intåg en helt avgörande skillnad för en domares arbete. I Moderna Tider i december 1995 beskrev Maciej Zaremba konsekvenserna: "När domaren fick problem med att tillämpa eller tyda lagen skulle han hädanefter inte tillfråga sitt förnuft, sedvänjan, någon rättsprincip eller rättskänslan om råd. Han skulle fråga ministern." Ett modernt exempel på ett ortodoxt rättspositivistiskt resonemang är när Sverige avvisar en 16-årig srilankesisk pojke till Colombo för att han anses slippa förföljelse där. Avvisningen är ett brott mot många paragrafer i fn:s barnkonvention. Men framför allt är den ett brott mot principen bakom hela konventionen: att barns intressen alltid går före myndigheters. Ställda inför detta påstående svarar de ansvariga svenska myndigheterna: "Må så vara, men FN:s barnkonvention är inte inskriven i svensk lag". En naturrättslig idé om vissa givna okränkbara mänskliga rättigheter dukar under för ett synsätt där lagtexten, endast den nedtecknade rätten, kan avgöra vad som är rätt och fel. Naturligtvis är det inte svårt att se kopplingen mellan en rättskultur som betraktar principer, samvete och sunt förnuft som pladdrig metafysik och de öden som drabbar de stackare som då och då visar prov på ämbetskurage. Åter till Tsesis-fallet: Högsta domstolens belägenhet kunde tyckas vara enkel. Fartyget hade kört på ett grund som inte fanns på sjökortet, enligt lagen ska redaren därmed gå fri från skadestånd eftersom den ansvariga myndigheten brustit i underhållet av navigationshjälpmedlen. Sjökorten var svenska, saken borde vara klar. Men var sjökort ett navigationshjälpmedel? Sjöfolk baxnade inför frågan. Är påven katolik? Är jorden rund? Högsta domstolen konstaterade uppgivet att detta faktiskt inte framgick av lagen. Där talades bara om "fyrar och andra navigationshjälpmedel". HD tordes inte rådbråka det sunda förnuftet och förlita sig på den etablerade yrkeskunskap som kunde ge ett snabbt svar på frågan. När revisorn i EU-kommissionen Paul van Buitenen häromåret avslöjade nepotism, falska kontrakt, bedrägerier och skattebrott inom eu-kommissionen och på grund av detta fick halverad lön, blev offentligt förtalad och suspenderad, uppmärksammades han särskilt i Sverige. Här och var framställdes han som en hjälte. Det var han, men den vanligaste slutsatsen i de svenska kommentarerna var att detta visade att EU med sina bristande offentlighet dessvärre krävde modiga läckor. Ett problem som är minst lika vanligt i Sverige doldes därmed bakom en kritik - av EU! Bakom indignationen över den behandling som van Buitenen fått utstå - EU-kommissionären Neil Kinnock erbjöd EU-anställda gratis rättshjälp om de skulle vilja stämma van Buitenen - låg en kliniskt ren konstitutionell jämförelse: det slutna eu var sämre än det öppna och hederliga svenska ämbetsmannaväsendet. Den outsagda poängen blev att i Sverige är oegentligheter osannolika eftersom här finns en så gedigen offentlighetsprincip. Således skulle det inte finnas någon jordmån för ämbetskurage, bara för rättshaverister. Vad var det van Buitenen hade gjort och hur agerar en internrevisor som upptäcker motsvarande myndighetsmissbruk ut i Sverige? Van Buitenen hade försökt få EU-kommissionen uppmärksam på bristerna som han hittat i akter i arkiven, och mottaglig för ändringar, men inte fått gehör. Frustrerad tog han de värsta dossiererna och sammanfattade ett antal ärenden som han lämnade ut till en person i EU-parlamentet. Därmed blev ärendet offentligt. an Buitenen överskred en rad regler, fick disciplinstraff och en tids avstängning men kunde senare återkomma. Den EU-kommission han avslöjat som myglare avgick. I Sverige rapporterar i oktober 2001 ett antal chefer för internrevisionen till rrv om brister och missbruk av hanteringen av skattemedel inom den statliga förvaltningen. Det är upprörande läsning, men det intressanta i det här sammanhanget är dels bristen på detaljer i rapporteringen till följd av den dåliga dokumentationen, dels chefernas avslutning: "Med anledning av vår nuvarande respektive framtida situation och beroende på vem vi har/kommer att få som generaldirektör, vill vi i denna skrivelse vara anonyma. Vår utsatthet speglas också av att kollegor inom staten inte ens vågade berätta något för oss i telefon när vi gjorde en rundringning." Cheferna för internrevisionen skriver om en ny typ av chefer inom statlig verksamhet, rekryterade av departementen, chefer som inte alls är intresserade av ämbetskurage: "Dessa chefer ser sitt arbete vid myndigheten som en plattform för sin vidare karriär. Detta leder till att de vill ha 'lugn och ro' under sina år på myndigheten. Dessa förhållanden kan fortgå eftersom kompetensbrist och brist på kontinuitet är stor på departementsnivå, hos 'kravställarna'. Myndighetscheferna från regeringskansliet anges inte uppvisa någon större förändringsbenägenhet och visar stor ovilja att ta emot problemfylld information. De är ofta 'maktorienterade' människor, som inte gärna vill bli avslöjade med att inte veta bäst. De är dåliga förebilder för underställda chefer som tar efter i synsätt (brist på handling) och ledarskap. Vissa chefer har även svårigheter att vara goda förebilder i etik och moral, vilket också får en negativ spridningseffekt nedåt i hela organisationen." Kan det sägas tydligare? I det öppna Sverige vågar offentliganställda inte längre säga ifrån. Hur länge har detta pågått? "I drygt tio år" svarar en generaldirektör. "Då avskaffades tjänstereglering av tjänster i staten och ämbetsmannaansvaret försvagades." Redan 1997 varnade JO i ett PM till justitiedepartementet för en utveckling där anställningsformen för tjänstemän i staten kom att likna den i privata näringslivet. "Mot det statliga arbetsgivarperspektivet i snäv bemärkelse måste emellertid ställas det allmänna medborgarintresset av att den statliga tjänstens integritet bereds ett skydd som står i överensstämmelse med rättsstatsidéns krav", skrev JO. Tjänsteförordnanden för generaldirektörer har tidsbegränsats, tidigare hade det varit tillsvidareförordnanden. Maktens inflytande stärktes alltså. Vem törs visa ämbetskurage inför vetskapen om att den som ska ta emot den obehagliga informationen kan undvika att förnya ens tjänsteförordnande? Jo, de politiska styrningen har blivit hårdare, berättar en före detta socialdemokratisk minister och beskriver de senaste årens utveckling: "Regeringen håller på att förvandla ämbetsverken till renodlade stabsorgan för regeringskansliet." Betänker man den rad av centerpartister som utsågs till myndighetschefer efter regeringssamarbetet i mitten på 1990-talet klarnar bilden. Endast "skicklighet och kompetens" ska enligt regeringsformen vara avgörande vid tillsättandet av statliga chefer, men ett politiskt frälse som delar ut och får chefsposter av varandra har ersatt traditionen. Slutsatsen är att ämbetskuraget i praktiken fått stryka på foten för politiken. I augusti 1998 avled en cancersjuk patient under mystiska omständigheter på ett norskt sjukhus. Läkaren Carl Magnus Edenbrandt protesterade mot vad han ansåg vara ett uppenbart fall av aktiv dödshjälp. Han uppmanades vara tyst, frystes ut, tvingades sluta, fick avbryta sin forskning, fick inga andra tjänster och tvingades lämna landet. Edenbrandts råd till den som överväger att visa ämbetskurage är lakoniska: "Tänk dig noga för, sanktionerna mot dig från dina kolleger och systemet kan medföra att du mister livet. Det är en allvarlig sak att följa sitt samvete. Följ de formella reglerna, dokumentera allt, se till att ha vänner som orkar lyssna, skaffa en advokat och en psykolog, ta kontakt med andra som vågat säga ifrån, se till att du har pengar, gå till pressen när du misslyckats internt." Erfarenheten visar att en ämbetsman har tillgång till en rad åtgärder. Lyckas den modige inte väcka chefernas uppmärksamhet på problemet är det nödvändigt att vissla, vända sig utåt, till medierna. Någon riskfri metod är det dock inte. En vanlig utveckling är att principfrågan reduceras till en personfråga; en inte helt ovanlig konsekvens är att den avslöjande ämbetsmannen till slut är den som fått schavottera mest. En historia illustrerar vådan av att avvakta med att gå till medierna. Motståndarna hinner före. Den 4 april 1996 pryddes Expressens löpsedel och förstasida av rubriker om en skandal i försvaret. "Hög militär i ubåtsskandal" löd rubriken. En marinofficer pekades ut som en brottsling. Under ett halvår, på sammanlagt 41 helsidor, där samma passfoto publicerades 19 gånger, schavotterade Bo Lennart Möller under rubriker som: "Han stoppar flottan", "Marinofficer i miljonskandal med försvaret och sin släkting", "Han ljög, här är bevisen", "Här är dödsfällan", "Hur djupt kan man sjunka?". Också Bo Lennart Möllers bror Hasse Möller hängdes ut: "Mini-ubåten reparerades i hans trädgård". Det var en pikant historia, publicerad med hänvisning till det stora allmänintresset kring ubåtsfrågan. Historien var emellertid helt felaktig. Det ironiska är att tidningen hade kunnat ha en sann historia, med ett drama, om man kritiskt granskat dem som lämnat uppgifterna som artiklarna om Möller byggde på. Då hade man kanske kunnat berätta att Möller försökt agera med ämbetskurage. Han hade uppvaktat sina chefer, upprörd över den uppenbara korruption inom marinen som gjorde att ett litet företag i Göteborg vann i stort sett alla offentliga upphandlingar. Möller hade fog för sina misstankar och hans berättelse hade kunnat sättas in i ett sammanhang med upprinnelse i de svenska ubåtsjakterna på 80-talet och konsekvenserna av den desperata jakten på en bra målubåt. Nu blev det ingen sådan historia. De som känt sig utpekade och hotade av Möller inom marinen förekom honom och levererade en personförtalskampanj till Expressen, som tackade och tog emot. Möller var helt oskyldig till allt han lades till last, detta visade fyra av varandra oberoende utredningar. Bröderna Möller gick till PO med ärendet, men kollegialt inställda journalister och publicister friade Expressen. Bröderna gick då till domstol, det blev ett tryckfrihetsmål där en advokat höll en plädering där saliven yrde och Hasse Möller jämfördes med Al Capone, en samhällets fiende nummer ett. Möllerbröderna förlorade, fick betala rättegången och på nyhetsplats gjorde Expressen stor sak av sin seger i "yttrandefrihetsmålet". Det svenska samhället sänder ut signaler som inte hänger ihop. Den som anställs inom offentlig förvaltning förväntas värna vårt offentliga etos, men den som visar ämbetskurage och verkligen försöker slå vakt om dessa värden kan räkna med att den egna karriären är ett avslutat kapitel. Detta är den lindrigaste konsekvensen. Det troliga är att det slutar mycket värre. I en rättspositivistisk kultur ligger konflikten mellan ämbetskurage och maktens tolkningsföreträde latent. När makten med hjälp av utnämningspolitik och försämrade anställningsvillkor för chefer inom offentlig förvaltning tar ett allt fastare grepp om ämbetsverk och myndigheter minimeras möjligheterna, och motiven, för att utöva ämbetskurage. När massmedierna aningslöst och som en följd av slarv och reflexstyrd journalistik försvarar makten i stället för att värna principer har den oförvitlige ingen chans. Ämbetskuraget håller på att förintas och konsekvenserna borde mana till oro. Så här skrev Bo Rothstein i Moderna Tider i september 2001: "Om offentliga tjänstemän i ett samhälle är kända för att vara korrumperade, kommer medborgaren att dra slutsatsen att även andra personer som ska agera i allmänhetens tjänst inte är att lita på, och därför kan man inte heller lita på 'de flesta människor'. Vidare kommer medborgaren att dra slutsatsen att de flesta människor, som finns i ett samhälle med korrupta tjänstemän, måste engagera sig i bestickning, mutor och olika former av nepotism för att erhålla vad de anser vara rättmätigt. Således är 'de flesta andra människor' inte att lita på. Slutligen, för att själv kunna verka i ett sådant samhälle måste medborgaren, trots att han eller hon moraliskt kan tycka det är fel, också börja syssla med mutor, bestickning och nepotism. Och eftersom man då inte själv är att lita på - varför ska man lita på andra?" Hela det sociala kapitalet, människors tillit till varandra, urholkas, förtvinar, utplånas. Lennart Lundquist berättar att han när han är ute och föreläser om sin bok brukar avsluta med att uppmana någon som känner någon i kungafamiljen att trycka på för att en person som Anders Ahlmark ska få en medalj. Jag frågar Lundquist varför, fyller sådana symbolhandlingar någon funktion? "I allra högsta grad. Att samhället i efterhand medger att man gjort fel, att man ger en modig ämbetsman ett erkännande i efterhand, sänder en signal om att civilkurage och sanningslidelse faktiskt är något vi värdesätter." I andra länder förekommer sådana gester av retroaktivt erkännande och förlåtelse. I Sverige förekommer detta mycket sällan. Det senaste uttalandet från en offentlig person om Anders Ahlmark är ett citat från en DN-intervju 1987, en före detta generaldirektör, elva år efter Tsesis: "Han har förstört för verket så in i helvete. Varför skulle vi förlåta honom?" Mats Holm är redaktör på Moderna Tider. |
Sjöfartsverket är inte bara förstört så in i helvete.Efter Estoniautredningen har det blivit ett helvete för personalen där som tvingas ljuga om allt som rör Estonia - dvs sjösäkerheten.
---
155 Det var troligtvis anledningen till att systemingenjör Sillaste kallades ner till maskinrummen kl. 00.30 - 1.3.
156 Den tyska positionen är troligtvis fel. Korrekt positionsuppgift finns i 2.24.
157 Om man får tro SvD hade Mona Sahlin läst >1 000 sidor tysk rapport (på engelska/tyska språken) på några dagar och sedan dragit slutsatsen att
'rapporten innehåller inga uppgifter som föranleder ny haveriutredning'.
Men Mona Sahlin kan ju inte engelska ! Eller tyska ! Hur är detta möjligt? Och hela den tyska rapporten innehåller enbart uppgifter som visar att hela den officiella slutrapporten (5) är fel (3.18).
158 Det är Kommissionens andra möte det handlar om 1.10-13.
159 Hålet i sidan beskrivs utförligt i 3.10. Det kan knappast ha orsakats av visiret som naturligtvis sjönk rätt ner till botten när det lossnade - troligtvis långt efter slagsidan uppstod och när fartyget sjönk.