Sakligt och opartiskt om
gravfridslagen
|
|
|
|
|
|
Inlägg till stöd för ny haveriutredning (1) Sakligt och opartiskt om gravfridslagen Den svenska Regeringsformen (RF) 1:9 stadgar att förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen "samt iakttaga saklighet och opartiskhet". Det är ett starkt skyddat rättsintresse i Sverige på motsvarande sätt som i andra demokratier. Frågan om vad detta betyder i praktiken har prövats av regeringsrätten som upphävt regeringsbeslut som befunnits strida mot den rättsregeln. Den kompletteras med stadgandet i RF 1:1 tredje stycket att den offentliga makten utövas "under lagarna". Den 1 juli 1995 trädde lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia (Estonialagen ) i kraft. Den anger i § 2 att "Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia eller inom det område som anges i 1 § 2:dra stycket. Förbudet gäller dock inte verksamhet som avser att täcka över eller skydda vraket eller att förhindra förorening av den marina miljön från vraket, om verksamheten bedrivs av en myndighet i Estland, Finland eller Sverige eller på uppdrag av sådan myndighet". Området enligt 1 § 2:dra stycket omfattar ca 14 km². Brottet i § 2 i Estonialagen har en motsvarighet i brottsbalken 16:10 om brott mot griftefrid. Respekten för gravfrid är så stor att t.o.m. forngravar åtnjuter rättsligt skydd enligt lagen om kulturminnen 2:21 p 2. För att ingen oklarhet ska råda därom vill jag uttryckligen ange att självfallet skall gravfrid respekteras.Den enda gång en uppgivet tillåten dykningsverksamhet ägde rum i det förbjudna området var sommaren 1996 då dykningar ägde rum för att förhindra förorening av den marina miljön från vraket i samband med att oljetankarna tömdes. Den verksamheten var enligt lagrummet ifråga tillåten. Emellertid vidtogs samtidigt vissa andra åtgärder som inte hade med föroreningarna att skaffa. Bl.a. videofilmades vraket av berörda myndigheter som en uppgiven komplettering till de videofilmningar av vraket som ägt rum i december 1994. Med en strikt bokstavlig tolkning av förbudet bröt berörda filmare mot förbudet att bedriva annan undervattensverksamhet i vraket eller inom det förbjudna området. Samtidigt kan konstateras att ingen hävdat att någon skada uppstått för någon p gr a den verksamheten. Tydligen verkar det vara så att det filmandet var försvarligt. Det utövades också under statlig kontroll. Förbudet har därefter åberopats mot Jutta Rabe och Greg Bemis eftersom de också bedrivit videofilmsverksamhet under vattnet vid vraket och inom det förbjuda området i augusti 2000. Det har efter den 1 juli 1995 framkommit nya uppgifter om eventuella orsaker till katastrofen. Med hänsyn till Estonialagens ordalydelse är det formellt sett omöjligt för svenska myndigheter att vidta nya dykningar och filmverksamhet för att göra kompletterande utredningar. Svenska staten har alltså stiftat en lag som t.o.m. förhindrar staten själv att fortsätta och eventuellt komplettera utredningen eller göra ny utredning om orsaken till katastrofen. Det finns internationella konventioner som reglerar hur utredningar av haverier på internationellt vatten ska gå till. Det finns också en särskild IMO resolution, A. 849 (20) Annex § 13, som reglerar vad som ska hända om nya omständigheter framkommer. Då skall de stater som anslutit sig till konventionen, vartill Sverige räknas, igångsätta fortsatt utredning. Det är dock inte fullt möjligt för Sverige med hänsyn till Estonialagen. Förbudsparagrafen är ju väldigt klar i det avseendet.Statsrådet Mona Sahlin har dock flera gånger under det senaste året angivit att det inte har uppkommit några nya omständigheter. Vad är det då som framkommit som inte utgör nya omständigheter? I haverikommissionens slutrapport anges på sid 14 och 119 att Estonias visir hittades den 18 oktober 1994. Under sommaren 2000 har det dock uppmärksammats att personer knutna till kommissionen redan per den 10 oktober 1994 tittat på en bra videobild av visiret och att de hade filmat visiret "igen". Dessa personer måste alltså ha hittat och tittat på visiret före den 18 oktober 1994. Ny omständighet? Sakligt med oförenliga uppgifter? Lägg där till att det numera varit möjligt konstatera närmare 200 felaktigheter (och/eller oförenligheter/möjligheter av typ ovan) i haverikommissionens slutrapport och dess supplement som levererades i december 1997. Nya omständigheter? Förbudet i Estonialagen gäller inte allenast dykning utan "all annan undervattensverksamhet" inom det förbjudna området som inte avser övertäckning eller skyddande av vraket eller för att förhindra förorening. Svenska staten kan alltså kanske inte längre exculpera sig, genom att finna nya bevis vid nya dykningar, om krav riktas mot staten eller dess tjänstemän utan får finna sig i att endast befintligt material kan ligga till grund. Fem tyska medborgare omkom i den tragiska olyckan. Därför har i Tyskland inletts en förundersökning där svenska statstjänstemän är föremål för olika misstankar. Dessa personer kan inte få Svenska statens stöd till ytterligare utredningar av vraket eller annat i det förbjudna området. Då kommer de 200 felen i slutrapporten kanske i ett annat läge och framför allt det klara felet med när visiret hittades. De misstänkta personerna får finna sig i att försvara sig med befintligt material, som tyvärr dokumenterar åtskilliga felaktigheter, som kanske enligt tysk lag kan leda till ansvar i straffrättsligt hänseende. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det naturligtvis en mycket egendomlig situation att t.o.m. staten själv betagit sig möjlighet kunna fortsätta utreda saken för att exculpera sig. Det är också anmärkningsvärt att staten betar parter i olika skadeståndsprocesser mot olika berörda motparter såsom staten/Sjöfartsverket som myndighet, varvet eller rederiet möjlighet att i enlighet med internationell praxis utreda olycksorsakerna uttömmande. Mycket har talats om i vems intresse olika saker har gjorts, t.ex. Rabes/Bemis dykningar som påstås vara i varvets intresse. Lagens intresse har ju primärt varit att skydda gravfriden men sekundärt skyddar den också alla deras intressen som inte vill ha olycksorsaken utredd av helt oberoende personer. Haverikommissionen som utredde olyckan och lämnade sin slutrapport i december 1997 innehöll en person som var mycket nära knuten till rederiet som ägde Estonia. Han skulle således utreda huruvida rederiet, hans arbetsgivare, gjort fel. Det kan näppeligen sägas vara en oberoende utredningsman. Sakligt och opartiskt? Om fara föreligger som hotar viktiga av rättsordningen skyddade intressen kan en nödsituation uppstå. Om någon i denna nödsituation begår en gärning utgör denna gärning brott endast om det med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Har då en nödsituation uppstått? Haverikommissionen och dess svenska ledamöter och experter har ej iakttagit saklighet och opartiskhet. Tidigare generaldirektören för Statens Haverikommission (SHK) och ledamoten av haverikommissionen, Olof Forssberg, ljög om förekomsten av brev och erkände detta vilket ledde till att han avgick. Sakligt? Den 10 oktober 1994 har de svenska ledamöterna tittat på en bra bild av visiret och de skulle få se fler bilder eftersom de finska ledamöterna hade filmat visiret "igen". Ändå anger slutrapporten undertecknad av generaldirektören för SHK Ann-Louise Eksborg och Hans Rosengren, också SHK, båda fullgörande uppgifter inom den offentliga förvaltningen, att visiret inte hittades förrän den 18 oktober 1994. Sakligt? Internationella konventioners, som Sverige undertecknat och förty förbundit sig följa, krav på fullständig öppenhet har av SHK mötts med hemligstämpel, som i bästa fall hävdes när slutrapporten avlämnades. Det finns tyvärr exempel där så icke skedde utan hemligstämplandet fortsatte därefter. Sakligt? Opartiskt? Estoniaexperten Sten Anderson, Sjöfartsverket, frågade i tidningen Nya Dagen den 28 september 2000 "Hur ska jag kunna förklara att, om man subtraherar omhändertagna levande och döda från det antal som enligt rapporten beräknades ha funnits på däck, det med nödvändighet måste ha hamnat kroppar utanför fartyget?" samtidigt som samme experts slutrapport i kapitel 8.9 anger "Inga offer påträffades på havsbotten runt vraket eller på vrakets yttre delar under dykarundersökningarna". Sakligt? Slutrapportens simulering i kapitel 13.2.1 med figur 13.2 ges av haverikommissionen intryck av att simuleringen utförts av Sjöbefälsskolan i Kalmar. Samtidigt redovisas en annan figur 4.12 i supplementet 522 där Estonia driver med samma fart, trots olika förutsättningar, vilket är en omöjlighet. Vid kontroll med ansvariga för Sjöbefälsskolan i Kalmar visar det sig att de inte alls gjort simuleringen för figur 13.2. I stället är det så att ovan nämnde Hans Rosengren lånade en simuleringsdator av Sjöbefälsskolan och utförde själv simuleringen för haverikommissionens räkning. Sakligt och opartiskt? Det har uppstått en allvarlig faresituation när svenska statstjänstemän synbarligen åsidosätter en konstitutionell grundpelare intagen redan i första kapitlet i RF, särskilt när det rör en så kontroversiell fråga som Estonia, som på så många olika sätt berör många svenskar, men också andra. Det viktiga av svenska rättsordningen skyddade intresset om offentlig saklighet och opartiskhet har knäsatts. Det viktiga av svenska staten i internationella konventioner accepterade villkoret av fullständig öppenhet har nonchalerats. Detta har lett till att mer eller mindre snurriga konspirationsteorier frodas. Det är farligt. Farans beskaffenhet är alltså mycket allvarlig. Det berör också många svenskar när det svenska förvaltningssystemet krackelerar. Genom att dykningarna 1996, i den del de stred mot Estonialagens förbud, inte medförde någon skada för annan torde mutatis mutandis Rabe/Bemis dykningar (som f ö noterade spår av ytterligare annan dyk- undervattenverksamhet) inte medfört någon skada för annan. På samma sätt som den olagliga verksamheten 1996 möjligen kan hävdas vara försvarlig är dykningarna augusti 2000, mot bakgrund av felaktigheter i slutrapporten och Sveriges internationella åtaganden och förpliktelser om öppenhet vid haveriutredningar på internationellt vatten samt skyldighet starta ny utredning när nya omständigheter föreligger, på samma sätt försvarliga. Det är en slags konstitutionell nödsituation som uppstått, tyvärr. Nöd föreligger enligt Brottsbalken (BrB) 24:4 2 st när ett viktigt av rättsordningen skyddat intresse hotas. De dykningar Rabe/Bemis gjorde i augusti 2000 i denna nödsituation utgör enligt BrB 24:4 1 st brott endast om det med hänsyn till farans beskaffenhet (mycket stor), den skada som åsamkas annan (ingen större jämfört med 1996) och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig (i detta fall rimligtvis försvarlig för att närmare utreda de ca 200 motsägelsefulla eller felaktiga uppgifterna i slutrapporten). Sverige riskerar att hamna i en domstolscirkus likande den efter det amerikanska presidentvalet om Rabe/Bemis i svensk domstol ska försvara sina dykningar med att de, till skillnad från haverikommissionen, sökt saklighet och opartiskhet när det gällt orsaken till Estoniahaveriet. Internationella fackliga organisationer kräver ny utredning. Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg kräver ny utredning. Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm kräver kompletterande utredning. Ett antal riksdagsmän kräver ny utredning. Det är absolut nödvändigt med en ny haveriutredning som utförs av helt oberoende och ojäviga utredningsmän, för att en gång för alla fastställa olycksorsaken och vederlägga alla snurriga konspirationsteorier. Per Björkman Advokat
(2) Sakligt och opartiskt om svenska sjösäkerhetskontroller och sjöhaveriutredningar
Svenska förvaltningsmyndigheter och tjänstemän som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet iakttaga saklighet och opartiskhet. Det är en grundpelare intagen i regeringsformen 1:9. Det torde få förutsättas att cheferna för svenska myndigheter är föredömen såvitt avser saklighet och opartiskhet. Enligt ett avtal tecknat 3 februari 1993 mellan Estniska Transport och Kommunikationsdepartementet å ena sidan samt Svenska Sjöfartsverket å andra sidan benämnt "Marine transport and safety at sea and prevention from pollution on marine and environment projects PHASE IV" uppdrog den estniska sidan åt Sjöfartsverket att bl.a. hålla "brush-up seminar and on-job-training for ship inspectors in Tallinn, implementing the port state control methodology" och skulle esterna också "provide all necessary permits, including facilitation of …. formalities and authorisations for carrying out the services". Avtalet förutsatte ekonomiskt bidrag från Svenska BITS (Swedish Board for Investment and Technical Support) som i sitt beslut, varigenom medel tilldelades uppdraget, beskrev Sjöfartsverkets insatser som bl.a. att "Seminarier varvas med on-the-job-training, i detta fall konkreta inspektioner ombord på fartyg i internationell trafik." Uppdraget skulle utföras i Tallinn. Efter den 3 februari 1993 har det förekommit kontroll av Estonia i Tallinn den 2 april 1993 varvid ett fel uppdagades med ett oljeläckage, den 6 april 1993 då kontroll skedde av att oljeläckaget åtgärdats, den 13 december 1993 varvid tre fel konstaterades, den 4 januari l994 (protokoll saknas om förekomsten av eventuella fel), den 3 mars 1994 varvid inga fel noterades och den 27 september 1994 varvid fjorton fel konstaterades. Sistnämnda kontroll har hävdats vara en övning, men ej tidigare kontroller. Vid den sistnämnda kontrollen upprättades ett protokoll Form B med Sjöfartsverkets blankettnummer I 104 92 12 SjöV" varå åsattes bl.a. Sjöfartsverkets engelska logotype. "Övningen" gick så långt att handlingen (övningsvis?) undertecknades "Head of National Ship Inspect. Direction" av A. (Arne) Valgma, som var chef för Estlands fartygskontrollfunktion. Uppgivet blankettnummer är ett set som omfattas av minst tre sidor. "Övningen" fortsatte och handlingen spreds som om övningen var en konkret inspektion. Valgma behöll en kopia och en svensk sjöfartsinspektör, Åke Sjöblom, behöll ett exemplar. Sjöblom biträdde i saken p.g.a. Sjöfartsverkets uppdrag enligt avtalet 4 februari 1993. De tidigare kontrollerna, som var riktiga kontroller till följd av "konkreta inspektioner", följer samma rutiner som den uppgivna övningskontrollen den 27 september. Övningen den 27 september 1994 var väldigt verklighetstrogen. Bl.a. undertecknade alltså chefen för Estlands fartygskontrollfunktion kontrollrapporten. Rimligtvis borde han inte ha behövt öva sig att underteckna just den där kontrollrapporten eftersom han själv tidigare utfärdat tidigare konkreta inspektionsrapporter och undertecknat dessa. Flera av de påstådda övningsfelen påstås dessutom av berörda inspektörer och Valgma ha rättats till innan Estonia lämnade Tallinn! Det gäller t.ex. anmärkning 12 om fönster i köket som inte gick att stänga eftersom de saknade vingmuttrar. Valgma har kommenterat detta i ett förhör med att "dessutom var detta en icke planerad kontroll". Icke planerad övning? Anmärkning 13 rörde två icke stängda luckor på skottdäck/bildäck som stängdes i Valgmas och Sjöbloms närvaro. Dock är det osäkert om samtliga icke stängda luckor verkligen stängdes. Anmärkning 2 rörde rör för mätning och kontroll av oljebränslenivå som också skulle ha ordnats innan avgång justerades enligt förhör med Åke Sjöblom den 2 november 1994 av "en kille som kom en skiftnyckel och justerade upp det". Anmärkning 3, som också borde ha åtgärdats för avgång, finns det inga uppgifter om huruvida rättelse skedde. Det avsåg avsaknaden av 2 bärbara brandsläckare i maskinrummet. Trots att det var en påstådd övning såg herrar Sjöblom och Valgma ändå till att flera av de uppgivet övningsmässigt allvarliga felen rättades. Beträffande fel 8, som gällde brandskydd, uppgav Åke Sjöblom i intervju den 28 september 1994 att "It was rectified immediately" samtidigt som han i senare förhör 31 oktober 1994 angav att "Brandvarningssystemet i köksregionen var saboterat" och den 2 november 1994 "där det hakade upp sig, det var väl i köket egentligen, för där hade man totalsaboterat inbyggda brandskyddet, utan att riktigt förstå vad man gjort. Runt pannrummet stämde ingenting. Allt sånt antecknade vi och skrev in sen." Ovan angivna fel anses vara så allvarliga att de måste åtgärdas innan fartyget lämnar hamnen. Om så ej sker kan det kvarhållas tills felen rättats. När man var på plats ansåg sig uppenbarligen både Sjöblom och Valgma ha utfört en inspektion som nödvändigtvis skulle leda till att påtalade fel åtgärdades. Att efter olyckan inträffade ändra om detta till att göra gällande att det enbart var en övning förefaller egendomligt. Det medför dock att Sjöfartsverkets ansvar blir annorlunda om det enbart är en övning än om Sjöfartsverkets uppdrag lämnat av Estniska Tranportministeriet ej utfördes korrekt. Några av de uppgivet mycket allvarliga felen som skulle åtgärdats innan avgång, som inte åtgärdades innan avgång, medför alltså att Estonia inte var sjövärdig. Häri instämmer sjörättsexperten Hugo Tiberg, Stockholms Universitet. Likväl anger haverikommissionen, som i supplement 223 intagit en kopia av Valgmas/Sjöbloms kontrollrapport i grovt förvanskat skick (bl a såvitt avser beteckningen på Valgmas egen myndighet), att "Det fanns inga brister som skulle ha föranlett att fartyget kvarhållits eller medfört någon annan allvarlig anmärkning,". Vidare angav haverikommissionen "Vid avgång från Tallinn den 27 september 1994 var ESTONIA sjövärdig och behörigen bemannad. Det fanns inga anmärkningar från vare sig myndigheternas eller klassningssällskapets besiktningar". Egendomligt nog fanns det ju i inspektionsprotokollet den 27 september 1994 vissa påtalade fel som hade rättats och de var ju då kanske inga kvarstående anmärkningar beträffande just dessa rättade fel. Var det sålunda bara de kvarstående anmärkningarna som var övningsanmärkningar? Är detta sakligt och opartiskt? Det är ju självklart att företrädare för det estniska rederiet hade intresse att fjärma rederiet från ansvar. Det blir också ganska naturligt att företrädare för Svenska Sjöfartsverket har intresse av att fjärma Sjöfartsverket från ansvar. Fel förelåg, och rättades delvis, och dessa rättade fel var inga övningsfel. Varför rättade man annars vissa fel men ej alla? Haverikommissionens hantering av uppgifterna är anmärkningsvärd, särskilt mot bakgrund av stadgandet av regeringsformen 1:9. En annan mycket egendomlig uppgift och anmärkningsvärd faktahantering är uppgiften i haverikommissionens slutrapport att visiret hittades den 18 oktober 1994 på en viss angiven plats. Emellertid finns det ett fax från en finsk kommissionsmedlem daterat den 10 oktober och diariefört samma dag till en svensk kommissionsledamot (SHKs arkiv aktbilaga I 16). Finnarna säger sig ha sett en bra bild av visiret och rampen. På bilden ifråga syns visiret och rampen/bogen på Estonia på samma bild! Finnarna säger sig också ha fotograferat visiret och rampen "igen". Haverikommissionens slutrapport uppger att det var ca 1,5-2 km mellan vraket med rampen/bogen och platsen där visiret återfanns den 18 oktober. Med hänsyn till bild finnarna (Karppinen) berör i faxet den 10 oktober är alltså inte bara datum felaktig för återfinnandet av visiret utan också positionen där visiret hittades felaktig. I vems intresse har haverikommissionen, som inkluderat estnisk personal från rederiet och företrädare för Sjöfartsverket, lämnat, som det förefaller, uppenbarligen felaktiga uppgifter om tid och plats för återfinnandet av visiret? Enligt Ann Louise Eksborg, ny generaldirektör på SHK efter Olof Forssberg, som alltså avgick efter det han ljugit, gäller i stället att finländaren Karppinen har skrivit om "visiren" och i stället menar visirlåsen. Det är dock inte helt korrekt. Ibland är det solklart (?) att Karppinen menar visiret, om han inte menar att han inte ens hittat visirlåsen på den goda bilden. Förvirrat? Sakligt? Skulle han alltså, med användande av samma ord, ibland skriva enbart om visirlåsen och ibland om visiret enbart? Ja, menar Eksborg eftersom Karppinen är finskspråkig så får det "skrivas på språkförbistringens konto". Praktiskt, eller hur? Faxet ifråga är skrivet på svenska på sid 1 och engelska på sid 2 och innehåller i övrigt inga fel i svenskan (eller engelskan) beroende på "språkförbistring". Karppinen beskrivs i den engelska slutrapporten som "D . Tech., Senior Research Scientist, Technical Centre of Finland, Manufacturing Technology". Han är dessutom medlem i internationella organisationer som intresserar sig för haverier. En tekniker av den kalibern torde förutsättas kunna skilja mellan visiret och visirlåsen såvitt avser finskt, engelskt och svenskt språkbruk. I vart fall talar Karppinen utmärkt svenska. Eller beror det uppdagade felet (språkförbistring?), oavsett vilket det är, på något annat. Inkompetens ligger nära till hands om kommissionens medlemmar inte förstått varandra. Osaklighet? Partiskhet? Det enklaste sättet att finna svaret på detta mysterium är naturligtvis en ny oberoende utredning som tittar på "den goda" bilden och ser om rampen med visirlåsen och visiret syns på samma bild. Jag föreslår att de tittar på de goda videofilmerna, som finns hos SHK i akt B 2 med rubrik "ramp, visir mm". Angivna videofilmer i akt B 2 är tagna den 8-9 oktober 1994. Det var dessa "goda bilder" Karppinen hade sett och hänvisade till i aktbilaga I 16. Bildförbistring?? F ö är det så att i SHKs/Eksborgs diarium över aktuella handlingar finns också ett fax på svenska, med bilaga på klanderfri engelska, författat av en svensk och diarefört av svenska SHK som aktbilaga I 15 "ang fotografering visir och ramp" (alltså ej visirlås och ramp), som finländaren Karppinen besvarar med ovan berörda aktbilaga I 16. Språkförbistring i SHK? Sakligt? Kan inte ens svenska myndigheter skriva svenska? Båda faxen I 15 resp 16 hänvisar till varsin bilaga. När SHK ska förklara språkförbistringen i en skrivelse till regeringen den 16 oktober 2000 (dnr A 62/00) bilägges bara delar av faxen, men ej bilagorna som handlar dels om "en mera detaljerad beskrivning av den fotografering som jag bedömmer (svenskens hantering av svenskan, min anm) man måste göra" och dels "En sammanfattning av våra observationer är bifogad" i Karppinens fax efter det han noterat att de hade filmat "igen". Dessa bilagor uppges bestå dels av en skiss med diverse hänvisningar och dels en på engelska författad text från svensken. "Detailed requirements for additional video pictures from MV Estonia" lyder rubriken och fortsätter "These additional pictures are primarily needed for further investigation of damage to the bow visor (visiret, min anm) and ramp and for evaluation of likely sequences of events. Capital letters below refer to the attached sketch. A. Location of side locking mechanisms (visirlåsen, min anm) for the bow visor, two recesses at each side of the ramp opening, inside the visor rubber seal.". Detta kommenteras av Karppinen på hans svarssketch "Hydraulic locking pin in closed position. Eypad from the bow visor side hanging in the pin" och på det andra låset "same as on the ps (left) side". Svenskens bokstäver "C Location of lucking plungers for the ramp……" resp "D Latching details on the ramp itself……" kommenteras av Karppinen "seems to be impossible to see by ROV". Här framgår alldeles klart att båda faxförfattarna klart skiljer mellan visir och visirlås. Dåvarande chefen för SHK, som ingick i haverikommissionen, avgick sedan han erkänt att han ljugit. Med honom som föredöme finns all anledning att kritiskt granska haverikommissionens uppgifter liksom efterföljande förklaringar. Allt givetvis utan att nya språkförbistringar uppstår. Enbart den omständigheten att det, enligt chefen för SHK Ann Louise Eksborg, förekom språkförbistringar inom haverikommissionen rörande så centrala frågor som visir resp visirlås (och andra uppgifter?) visar ett absolut behov av en ny haveriutredning som kan arbeta utan att dylika missförstånd grumlar slutsatserna. Per Björkman Advokat Tillbaka till Heiwa Co start
sida
|