|
|
|
|
Estoniabluffen är avslöjad men ingen reagerar. De personer som inte ville ha reda på den verkliga olycksorsaken till Estoniakatastrofen 1994 gick segrande ur striden 1997 efter en framgångsrik vilseledningskampanj. Genom en uppfunnen olycksorsak - visiret och genom att gömma överlevande besättningsmedlemmar som visste vad som verkligen hänt lyckades man dölja sanningen. Vem som initierade vilseledningen - och kidnappningen av de försvunna besättningsmedlemmarna - är ännu oklart. En vinnare är dock rederiet som opererade en sjöosäker färja. Linjen gick alltid med förlust. Rederiet är nu nerlagt och de ansvariga har andra tjänster i sjöfarten eller är pensionerade. Rederiet måste ha varit införstådd att en vilseledningskampanj hade startats och kidnappningar genomförts för att dölja sjöosäkerhet. Förlorare är försäkringsbolagen som betalade ut ett felaktigt mångmillionerkronorskrav. Men försäkringsbolagen var säkert i sin tur återförsäkrade så de klarar sig. Det är i alla fall märkligt att försäkringsbolagen inte avslöjade vilseledningskampanjen. Normalt är att försäkringsbolagen gör sina egna olycksutredningar och kontrollerar alla uppgifter själva. Därmed borde de i normala fall ha avslöjat Kommissionens alla uppfinningar, simuleringar och dissimuleringar. Andra förlorare är de skandinaviska och nordeuropeiska färjerederierna som tvingats bygga om sina färjor efter nya, helt tokiga regler som följde olyckan, bl.a. den s.k. Stockholmsöverenskommelsen. Men rederierna kan enkelt föra över kostnaderna på sina kunder, så de klarar sig också. Naturligtvis vet alla svenska och finska färjerederier att slutrapporten är en bluff, men de tiger artigt för att inte störa sina kontakter med sjöfartsverken. Vinnare är naturligtvis, på pappret, de estniska, finska och svenska sjöfartsverken. Ingen officiell kritik kan riktas mot dem, speciellt inte av fackfolk i rederinäringen, eftersom då de får problem med sina certifikat och besiktningar. Förlorare är naturligtvis alla anhöriga, främst barn som förlorade sina föräldrar och syskon, men naturligtvis alla sjömän och andra. Ett otroligt massjustitiemord har begåtts. Förlorare är den svenska demokratin. Vinnarna tillhör alla affärsvärlden och den offentliga sektorn som kontrollerade olycksutredningen 100%. Det var fritt fram att manipulera och vilseleda hur man ville. Syftet med konspirationen var helt enkelt att förhindra en rättslig prövning av färjans undergång med genomgång av fartygets förhistoria och den autentiska utvecklingen av undergångsprocessen. Estoniaolyckan var en extraordinär situation och en otroligt manipulation. Sannolikt användes svensk militär personal med militär material för att lossa visiret från vraket efter olyckan för att ge substans åt uppfinningen - att visiret hade trillat under gång och orsakat olyckan. Svensk militär personal med militär material användes definitvt när visiret bärgades. Eller som Ann-Louise Eksborg säger idag: "När det gäller extraordinära situationer kan vissa extrema åtgärder sannolikt vidtas bara av militär personal med militär materiel. Regeringsformen får anses lägga hinder i vägen för ett generellt bemyndigande från riksdagen till regeringen att sätta in militära resurser i sådana situationer. Ett sådant bemyndigande skulle dessutom i sak innebära en väsentlig förändring av hur regeringen får använda Försvarsmakten. Om en grundlagsändring skall ske, bör denna därför föregås av överväganden på politisk nivå". De flesta beslut som senare fattades efter Estoniaolyckan var förhastade och grundade på felaktig bluffinformation. Den tekniska olycksutredningen framstår som det skamligaste dokument som någonsin producerats för att bortförklara en olycka. Det kommer sannolikt att bekräftas av framtida forskare, när en majoritet vilseledare och konspiratörer pensionerats eller förlorar sin makt. Numera skyller höga företrädare för svensk sjöfart på att utredningen var en 'kompromiss' utan att tänka på att 'kompromissen' grundades på regelrätt förfalskning av alla väsentliga uppgifter och att de ansvariga för olyckan befinner sig bland de höga företrädarna för svensk sjöfart. Svenska politiker är mest strutsar med huvudet i sanden som stöder den svenska ofelbarhetsdogmen. Kanske några anar att de utsatts för en framgångsrik vilseledningskampanj men vill inte erkänna det? Mona Sahlin medger att fel begåtts (fast inte av allvarligt slag) och att det är synd om de anhöriga (men att ny utredning bara kommer att riva upp gamla sår) men det är allt. Majoriteten politiker verkar vara nöjda med ha vilseletts och det är ju inte bra för vår demokrati och säkerhet. Mona Sahlin har urskuldats sig med att Sverige nu satsar SEK 25 miljoner på sjösäkerhetsforskning under tre år (2001-2003) med pengar som delas ut genom Vinnovas försorg. Vad Mona Sahlin kanske inte vet är att de flesta av de 25 miljonerna redan 2001 delats ut till aktiva deltagare i mörkläggningskampanjen, dvs 'forskningsbidragen' har blivit ett verktyg att cementera Estoniabluffen. Det var ju väntat. Mona Sahlins manipulativa retorik och skådespeleri upplöser verklighetsanknytningen i den offentliga kommunikationen med medborgarna. Mona Sahlins kameleontiska, flerspelande ledarpersonlighet vinner stöd genom att hävda, dels att tyvärr händer olyckor vilket hon är ledsen för, dels att nu sker det något som skall förhindra framtida olyckor, när i princip inget händer alls utom att de ansvariga inte bara går fria utan även betalas - av skattebetalarna - för att fortsätta mörkläggningen.
Beausoleil, Frankrike & Freiberg, Sachsen, maj och augusti 2002
|
