4.4 Katastrofutredning - för att dölja sanningen
Den ofullständiga och delvis orimliga utredningen av 'Estonia's förlisning har beskrivits i del 1 - slutsatsen är att den officiella olycksutredningen manipulerades medvetet med hjälp av vilseledande uppgifter. Del 2 är ett försök att visa vad som verkligen hände baserat på nya, bevisade uppgifter som aldrig publicerades i slutrapporten (5). Del 3 är en sammanfattning av tekniska utredningar om speciellt visir och ramp, som visar hur även uppgifter om dessa manipulerades - naturligtvis kunde inte visiret falla av när skeppet var upprätt, och naturligtvis kunde inte visiret dra ut rampen 3.10, etc. Del 4.1-3 ovan visar att utredningen inte kan anses avslutad - finnarna har på sitt klumpiga sätt fastslagit att det ännu fanns oklarheter 1999. Mysteriet med den felaktiga vrakpositionen 1.14 och skadan i styrbords frontskott 3.10 kräver förnyad analys. Det är därför dags för ett par avslutande frågor, utvärderingar, ny analys och den sista slutsatsen.
· Den självklara frågan är - varför manipulerades utredningen med en felaktig vrakposition, mm?· Och vem hittade på att det hade varit tusentals ton vatten på bildäck?
· Och vem hittade på att det var nödvändigt att ändra tiden för slagsidan från kl. 01.02 till kl. 01.16, och varför?
Alla tider ändrade
Den sista frågan är enklast att besvara. Kommissionen tvingades senarelägga tiden för den plötsliga slagsidan, eftersom vaktmatros Linde annars befann sig på bildäck, medan visiret uppgavs ha brutits loss, som tyska expertgruppen anger (rätt eller fel - troligtvis det senare) 3.18. Det gick absolut inte att meddela att visiret hade brutits loss säg kl. 00.40 under Lindes normala vaktrunda och slagit mot förpiksdäcket i tio minuter, och att sedan rampen skulle ha rivits upp redan kl. 01.00 med plötslig krängning som följd kl. 01.02, eftersom vaktmatros Linde 1.1 redan hade meddelat media ( och i manipulerade förhör) att han då var på bildäck och inte hörde ett smack från rampen/visiret utom en kraftig smäll cirka kl. 00.40 (i senare vittnesmål lämpligt nog senarelagd till kl. 00.55) som inte kunde lokaliseras.
Nej, Linde måste lämna bildäck och återvända till bryggan strax före kl. 01.00 för att kunna bevittna det som Kommissionen hittade på då hände på bryggan. Det är därför slutrapporten meddelar att Linde var på bildäck (däck 2) kl. 00.55 - inte 00.40 som Linde först meddelade - och hörde smällen, väntade fem minuter - inga ljud - och sedan direkt efteråt, utan att fullfölja kontrollrundan ner på däck 1 (som Linde vittnat om i flera tidigare vittnesmål - som lämpligt nog glöms bort!), rusar tillbaka upp till bryggan (däck 9), där han då befinner sig strax före (eller efter?) kl. 01.00. Telefonen ringer enligt uppgift (ej bevisat eller ägde rum tidigare), någon larmar om problem nere i fartyget (troligtvis 3e-maskinist Treu - färjan är ju läck) och Linde beordras ner till bildäcket igen strax efter kl. 01.00, går ner till receptionen och väntar i ytterligare fem (!) minuter - en svensk växlar pengar han vunnit i en spelautomat - receptionen som skall öppna dörrarna till bildäck är upptagen. Här hittar Kommissionen på att Linde saknar egen nyckel att öppna dörren till bildäcket och måste be receptionen öppna dörren. Anledningen är, bl.a. att Linde inte kan få se något vatten på bildäck innan slagsidan uppstår. Och så uppstår påstått långsam slagsida kl. 01.15, när vatten läcker in vid den stängda rampen. Kommissionen hittar på att tiden är kl. 00.14-01.15. Att Linde tvingas ljuga är uppenbart.
Plötslig slagsida censurerad
Att passagerare från däck 1 och 4 redan var på väg upp före slagsidan uppstod (ett par väckta av 'smällarna' dessförinnan) och att alla passagerare talade om plötslig slagsida kl. 01.02/5 var svårt att förklara, men nöden har ingen lag. Kommissionen manipulerade alla vittnesmål, så att de passade den påhittade tidsföljden, trots att Schager sammanfattat ett helt annat förlopp baserat på passagerarnas vittnesmål 2.1.
Kommissionen senarelade slagsidan - olyckan - 14 minuter för att ge Linde tid att lämna bildäck så att alla falska uppgifter om vad som hände senare kunde äga rum - sönderslagna visirlås, upprivet däck, uppriven ramp, etc.!
Tusentals ton vatten på bildäck
Och eftersom man kunde manipulera tidpunkten den 17 oktober 1994, kunde man också hitta på att det hade kommit in 1 000-tals tons vatten på bildäcket, pga förlorat visir och uppriven rampoch säga att de i kombination hade orsakat den plötsliga slagsidan. Kommissionen visste inte då - oktober 1994 - att 1 500-2 000 ton vatten på bildäck hade resulterat i omedelbar kapsejsning, flytning upp och ned och slut på resan. Alla ombord skulle ha omkommit.
Visiret vid vraket
Man fann visiret vid vraket redan den 30 september medhjälp av sonar 1.14 och det var en anledning till att uppge falsk vrakposition som markerades med en blå boj. Nyfikna skulle hållas undan från den riktiga vrakplatsen, där visiret fanns. En annan anledning var naturligtvis att Kommission och media redan börjat sprida uppgiften att visiret hade trillat av långt tidigare. Sannolikt lossades, sprängdes, drogs loss därför visiret från vraket, under vatten, veckan efter olyckan och försök gjordes att öppna rampen för att kunna ge stöd åt den falska orsaksuppgiften - visiret hade trillat av. Att svenska dykare (Håkan Bergmark & Co.) var nere vid vraket i oktober torde vara klart 1.16.
Eftersom Kommissionen senarelade slagsidan 13-14 minuter, tvingade man Treu att senarelägga allt han gjorde (eller inte gjorde) i maskinkontrollrummet 15 minuter. Treu var sannolikt aldrig i kontrollrummet efter slagsidan. Alla trovärdiga vittnen är överens om att fartyget var 90 grader på sidan kl. 01.30. Treus vittnesmål verkar ganska troligt, om man tillåter cirka 30 minuter mellan den första krängningen kl. 01.02 och att skeppet var på sidan kl. 01.30, även om det är sannolikt att Treu övergav kontrollrummet genast 1.48. Att samma förlopp (slagsida, evakuering, etc) kunde pressas in mellan kl. 01.16 (0 grader slagsida) och kl. 01.30 (>70 grader slagsida) är inte möjligt 2.1. Om fartyget var på sidan kl. 01.30, så sjönk det redan kl. 01.32-01.36, och inte alls så sent som kl. 01.53-01.55 som Kommissionen uppger. Det innebär att alla vittnesmål från kontrollrummet är manipulerade - Treus, Sillastes och Kadaks. Och att Linde också ljög - eller hans vittnesmål manipulerades - om de sista 60 minuterna. Det hela förvärrades av att Treu meddelade i sina officiella vittnesmål att det var full fart framåt hela tiden tills efter slagsidan - troligtvis hade skeppet saktat in eller stoppat tidigare, vilket framgick av Utöplotten, men det kunde Kommissionen inte säga (det innebar ju att bryggan då skulle ha varit medveten om ett annat fel med färjan - den riktiga olycksorsaken - läckaget) - och det innebar att man inte kunde uppge korrekta positioner för vrak och visir, som troligtvis visade att farten sänkts tidigare. Utöplotten fick försvinna.
Nyckelvittnena ljög - eller deras uppgifter manipulerades
Författaren anser numera att de fyra 'nyckelvittnena' ljög om allt om olyckan. Linde var nog aldrig på bryggan och de tre i maskinkontrollrummet 1.48 sprang nog genast upp på öppna däck, när slagsidan uppstod kl. 01.02. Men varför ljög de så relativt samordnat - även när detaljer och tider inte stämde? Naturligtvis ljög de på befallning och visste att något annat hade hänt ombord, t.ex. vanligt läckage, öppna vattentäta dörrar, etc.
Ovan innebär att det angivna olycksförloppet förfalskades redan samma dag som olyckan den 28 september 1994, innan man hade funnit varken vrak eller visir, det senare troligtvis vid vraket. Vem initierade denna förfalskning? Enn Neidre 1.6/7? Nej, saken är nog mer komplicerad än så, även om Neidre - och flera i besättningen - naturligtvis vet exakt, vad som hände ombord, men inte behagat meddela det. Neidre var på plats i Finland, när den överlevande besättningen kom iland och berättade för honom vad som hänt. Sillaste måste ha meddelat att 'Estonia' var läck och att länspumparna var igång 1.3.
Låt oss repetera händelserna den 28 september efter förlisningen, som de sammanfattas i Analysgruppens delrapport 'En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder' (25) utgiven 1998.
Regeringen ignorerar FN:s beslut - konspirationen inleds
Redan kl. 03.00 (estnisk tid) olycksnatten, dvs en och en halv timme efter Mayday, samlas delar av svenska Statsrådsberedningen för att analysera läget (enligt sid 24 i (25)):
'Vid fyratiden ... konstaterar (de) att formerna för en haveriutredning är en viktig fråga. De vill undvika att en annan stat ansvarar för en sådan utredning utan att ge svenska experter (sic) insyn i arbetet.'
Ingen informerade, naturligtvis, Statsrådsberedningen vid denna arla tidpunkt att FN:s sjöfartsorgan IMO redan hade godkänt två resolutioner om formen för haveriutredning och att en tredje var under utarbetning.
Det fanns redan en internationellt accepterad standard för haveriutredningar
1.2 och svenska regeringen behövde inte oroa sig för den saken. Ingenstans i alla offentliga utredningar, som hittills har publicerats om 'Estonia', nämns detta faktum. Inte bara svenska (statens) experter utan också allmänheten har självfallen rätt till insyn i en utredning av detta slag. Man får emellertid intrycket att svenska regeringen redan kl. 03.00 - två timmar efter slagsidan uppstod - var beredda att se till att svenska experter (sic) skulle ha insyn i olycksutredningen, vilket var helt naturligt. Det styrde sedan regeringens handlande. Varför svenska regeringen 1994 sedan beslutade om en sekretessbelagd utredning under tre år bör naturligtvis utredas 2001! Det är ett självklart faktum att sekretessen möjliggjorde alla manipulationer inom Kommissionen och spridande av konspirationsteorier, desinformation och lögner.
Samarbete - justitiemord
På morgonen kontaktar den svenske statsministern sina finska och estniska kollegor (statsministrar) och de beslutar om ett möte (sid 26 i (25)). På eftermiddagen flyger statsministern (Carl Bildt) med två assistenter (Jonas Hafström och kommendör Emil Svensson) till Åbo (sid 28 i (25)). Det var ungefär samtidigt som när tysk TV visade kapten Arvo Piht på Utö (eller Mariehamn) och meddelade att även Piht var på väg till Åbo 1.46 och när 'Mariella' lämnade olycksplatsen med 25 eller 28 överlevande ombord 1.41. Vid ankomsten till Åbo meddelar statsministern att regeringen har givit Statens Haverikommission, SHK, i uppdrag att biträda Estland att utreda haveriet (sid 29 i (25)). Det var helt i enlighet med FN:s resolutioner om internationellt samarbete vid sjöhaveriutredningar, fast statsministern borde förstås också ha meddelat att svenska allmänheten också skulle ha full insyn hela tiden.
Sekretess under en rent teknisk haveriutredning är naturligtvis ej tillåten.
Senare var det en genomgång på
räddningstjänstens ledningscentral följt av
enskilda överläggningar mellan
statsministrarna. Inget protokoll finns från detta
möte eller vad de talade om. Ingen tycks ha noterat att
det fanns FN-resolutioner som beskriver proceduren för
internationellt samarbete vid sjöhaveriutredningar. I
princip blev trenationerskommissionen fel - kommissionen
borde ha letts av Estland, naturligtvis med sakliga och
opartiska utredare och inte med helt jäviga utredare
1.7,
med svenska och finska myndigheter eller intressenter som
bisittare och allmänheten (fackföreningar!)
skulle haft full insyn. I verkligheten beslöt
tydligen statsministrarna att ej följa FN:s
bestämmelser om haveriutredning. Det är nu
justitiemorden på omkomna, överlevande och
anhöriga inleds.
Statsministrar träffar överlevande
Sedan träffar de tre statsministrarna överlevande. Det framgår inte vilka statsministrarna talade med och om kapten Arvo Piht var närvarande. Det enda som Analysgruppen skriver i sin rapport är att den (då 32-årige) estniske statsministern
'Mart Laar talar med tre estniska besättningsmän som berättar om en våg som underifrån lyfte bogporten'
(sid 29 i (25)). Denna förklaring i (25) är osann(olik). De tre, som troligtvis var 3/M Treu, systemtekniker Sillaste och motorman Kadak, hade ingen möjlighet att veta att en våg hade lyft bogporten 1.10 redan den 28 september. De tre hade enligt uppgift (obevisad naturligtvis) befunnit sig i maskinkontrollrummet och kunde ej se bogporten (visiret) bakom den stängda rampen. Det var inget tal om stora mängder vatten på bildäcket vid denna tidpunkt - de tre hade ju i sina vittnesmål meddelat att rampen ej dragits ut - och en massa andra lögner. De hade aldrig sett en utdragen ramp. Ingen hade sett ljuset i garaget strömma ut genom den öppna rampen, etc 2.13. Ingen hade sett havet störta in i överbyggnaden. Treu har till författaren meddelat att han aldrig träffat den estniske statsministern.
Som angetts ovan är tydligen de tres vittnesmål manipulerade på andra sätt redan på eftermiddagen den 28 september (olycksdagen!), innan de träffade statsministrarna, men de meddelade definitivt att (i) de aldrig sett rampen dras ut eller (ii) att de slog larm och Sillaste 1.3 berättade ju att länspumparna var igång, etc. På olycksdagens morgon - strax efter olyckan - var det ju aldrig tal om att visiret hade dragit ut rampen, och först senare meddelade Kommissionen att visiret hade trillat av 'under väg' och att sedan vågor hade brutit upp rampen 1.4 och vatten läckt in vid den stängda rampen, vilket Treu och Sillaste hade sett på monitorn av det upplysta bildäcket. Den ende som meddelade den 28 september att visiret hade trillat av var den svenske skeppskonsulenten Hans Wermelin 1.3. Senare meddelade Wermelin att ett avslaget visir skulle leda till sjunkning. Wermelins uppgifter stinker vilseledning lång väg.
Sedan var det presskonferens. Inga besked om FN:s resolutioner om haveriutredningar gavs.
Konstruktionsfelet
Sedan flög svenske statsministern hem från Åbo och det är nu beskrivningen börjar bli riktigt avslöjande. Från flygplatsen ringer Carl Bildt svenske kommunikationsministern och meddelar enligt (25) att
'det skall undersökas om andra passagerarfärjor i drift är konstruerade på samma sätt som 'Estonia'. Uppgifterna från de överlevande besättningsmännen, om att bogporten "lyfts underifrån" kan tyda på konstruktionsfel' (sid 29 i (25)). 'Kommunikationsministern får i uppgift att kontakta Sjöfartsverket'.
Notera hur Bildt hänvisar till de estniska besättningsmännens uppgifter. De hade vid nämnda tidpunkt aldrig sagt ett ord om ett avslaget visir!
Ungefär samtidigt landade två svenska helikoptrar på 'Mariella', som kommit in på svenskt vatten, och ombordsätter enligt uppgift poliser för att skydda de 25/28 överlevande1.41. Sedan flyger helikoptrarna iväg. Vem som kom på denna idé framgår ej av (25) och vilka helikoptrarna var. Om motivet var riktigt, hade polisen lätt kunnat borda 'Mariella' vid Furusund med lotsbåt eller var som helst i farleden med polisbåt. Det enklaste borde ha varit att polisen gick ombord i Värtan, när 'Mariella' anlände kl. 23.55. Inget av detta nämns i (25).
Varför var de så viktigt att isolera överlevande på 'Mariella' från allmänheten och massmedia? Vilka var de överlevande på 'Mariella'? Var det överlevande estniska besättningsmän som visste vad som hänt? T.ex. att 'Estonia' hade kolliderat med ett okänt fartyg? 'Mariella' uppgav att man räddade 18 personer i vattnet ... men bara 15 har namngivits!
När statsministern återkommer från Åbo, hålls på kvällen ett sammanträde i regeringsrummet på Rosenbad (sid 31 i (25)). Statsministern sammanfattar läget, bl.a.
'Eftersom ett konstruktionsfel kan ha orsakat olyckan bör det utredas om liknande fel kan återfinnas på andra fartyg'.
Återigen är det statsministern som olycksdagens afton (!) antyder att konstruktionsfel orsakade olyckan (om nu uppgiften är korrekt återgiven i (25)?). Varför var det så angeläget att cirkulera denna hypotes av Hans Wermelin - konstruktionsfel - på detta stadium?
Och är beskrivningen i (25) om Bildts agerande verkligen sann?
Olycksundersökningen hade ju inte påbörjats och den 4 oktober meddelades ju, att även om visiret hade fallit av, så var rampen på plats efteråt - det var vågkrafter mot den stängda (sic) rampen som öppnade rampen lite grann och släppte in vatten. Att sedan enbart detta påstådda konstruktionsfel av visiret (inte rampen) utreddes som olycksorsak är graverande för alla parter.
Först på kvällen 28 september anlände delar av svenska Kommissionen till Åbo (Forssberg, Stenström, Gunnel Göransson (sekreterare), alla tre SHK, och Sten Anderson (sjöfartsverkets observatör)). De träffar finnarna (inget protokoll finns från mötet) och får meddelande att den estniska haverikommissionen kommer dagen därpå (sid 33 i (25)). Det är fel i flera bemärkelser. Delar av den estniska haverikommissionen var redan på plats med med kapten Enn Neidre som förhörde olika besättningsmän, vilket inte nämns i (25). Transportminister Meister var tydligen i Tallinn och diskuterade med Stolt Comex om att bärga alla omkomna, men ankom kanske senare till Åbo. Esterna utsågs formellt inte förrän den 10 oktober 1.5, så hur visste man den 29, vilka de estniska utredarna var? Finska polisen förhörde därför besättningsmännen både den 28 och 29 september, med estniska (finska?) tolkar närvarande och protokollen för dessa förhör är motsägelsefulla 2.1.
Dagen därpå (torsdag den 29 september) sammanträder svenska regeringens krisgrupp.
'Frågan om felkonstruerade bogportar diskuteras' (sid 45 i (25)). 'Statsministern framhåller i samband med detta att det är viktigt att allt begärt material (om bogportar) kommer fram och att detta måste stämmas av med Finland' (sid 46 i (25)). 'Han finner det också anmärkningsvärt att misstankarna om bogportarna kom via regeringen och inte verkade vara kända hos den ansvariga myndigheten' (25).
Samtidigt pågår samtal i Åbo med den finska och estniska haverikommissionen 1.3. Kapten Avo Piht är fortfarande rapporterad som överlevande av Baltic News Service. Chefsmaskinist Lembit Leiger uppges befinna sig på Huddinge sjukhus. Samtidigt ringer en av de försvunna systrarna Veide till sin mamma - telefonsamtalet avbröts - och pursern Andres Vihmare 1.46 ringer till hustrun till den senare försvunne fartygsläkaren Viktor Bogdanov och meddelar att denne överlevt. Detta nämns ej i (25). De svenska och finska kommissionsmedlemmarna förhörde sedan estniska besättningsmän i Åbo den 29 september och samma dag bestämde Meister att besättningen skulle skickas hem, vilket inte heller nämns i (25).
Statsministerns intresse för felkonstruerade bogportar redan den 28/29 september är anmärkningsvärt, eftersom vid den tidpunkten ingen (utom Wermelin) hade påstått att visiret hade dragit ut rampen. Lika anmärkningsvärt är hans ointresse för FN:s resolutioner om internationella haveriutredningar och att allmänheten, självklart, skall ha full insyn i utredningen, medan den pågår. Allt tyder på intensiv planering av mörkläggning i kulisserna av hela olyckan.
På fredagen (30 september) sammanträder svenska regeringens krisgrupp igen. På mötet avhandlas vad som framkommit vid ett (tidigare)
'möte med sjösäkerhetsdirektör Bengt-Erik Stenmark samma morgon i fråga om Sjöfartsinspektionens analys av troliga olycksorsaker' (sid 49 i (25)).
Vad som verkligen avhandlades morgonen den 30 september meddelas konstigt nog ej i (25) och Stenmark nämner vid mötet tydligen inte det samtal han hade haft med förste fartygsinspektör Åke Sjöblom tisdag kväll åtta timmar innan olyckan 1.1 fotnot 11, 1.23 och 1.33 om att 'Estonia' inte var sjövärdig vid avfärden den 27 september. Stenmark anger tydligen inte heller att fartyg sjunker, om de är läck under vattenlinjen, och kapsejsar och flyter upp-och-ned, om de får in vatten ovanpå bildäck över vattenlinjen 1.9. Stenmark nämner avslutningsvis inte att ett avslaget visir knappast sänker ett fartyg. Inte ett ord om att rampen var det vädertäta skyddet av överbyggnaden kring bildäcket eller att vatten inne i en överbyggnad ovanpå det vattentäta skrovet knappast sänker ett fartyg på 30 minuter.
Vilseledning om visir
Ovan sammanställning ur (25), om beskrivningen av statsministerns agerande är riktig eller en efterkonstruktion är oklart, visar alltså att, enligt Analysgruppen, intresset snabbt fokuserades på bogporten i överbyggnaden som olycksorsak - kraftigt understött av statsminister Carl Bildt - medan Sjöfartsinspektionen undanhöll väsentlig information om 'Estonia's skick timmarna före olyckan, och sex dagar innan Kommissionen gjorde sitt första uttalande 1.4 den 4 oktober varför fartyget hade sjunkit - vatten på bildäck. Att Sjöfartsverket var jävigt - med ett starkt egenintresse att mörklägga olyckan - tycks varken statsminister Bildt eller Analysgruppen ha tänkt på 1.16.
Katastrofala manipulationer
Antag att olyckan gick till som följer:
Mellan kl. 00.50-00.55 sprang 'Estonia' läck med en smäll - pga en kollision. Linde noterade smällen på bildäck. Treu stängde de vattentäta dörrarna på däck 0 i skotten runt om läckaget och kallade ner Sillaste som startade länspumparna. Bryggan och besättningen var larmad. Läget var under kontroll. Läckan var isolerad. Men sedan startade vatten spilla upp på däck 1 bland passagerarhytterna. Treu ringde upp till bryggan och meddelade det. Linde sändes ner för att stänga de vattentäta dörrarna på däck 1 och larma passagerare där. Det var oordning och panik på bryggan. På kontrollpanelen för de vattentäta dörrarna lyste lampor rött och grönt 1.23. Någon bestämde att stänga alla vattentäta dörrar från bryggan. Personen tryckte på fel knapp! Vattentäta dörrar under fullt vattentryck öppnades. Pang, pang - vattnet sköt ut med hög fart och spreds i flera utrymmen. Maskinbesättningen stod till knäna i vatten på däck 0. Initialstabilitet förlorades och slagsida uppstod. Och panik! En dum olycka.
Kapten Piht och chefsmaskinist Leiger 1.46 överlevde och var helförbannade eller mycket oroliga, eftersom de visste att olyckan, skrovläckaget, orsakats av kollision med ett okänt föremål. De ville meddela media vad som hänt. Därför tvingades de 'försvinna' för den goda sakens skull. För andra personer hade redan bestämt att skylla olyckan på visiret.
Lehtola uppger falsk vrakposition - lögner blir sanningar
En anledning till varför utredningen manipulerades är alltså följande:- Efter olyckan ombads de fyra överlevande besättningsmännen - Treu, Sillaste, Kadak och Linde - att meddela, precis som statsminister Bildt sagt till media, att visiret hade orsakat olyckan - de hade alla sett, dels att vatten strömmade in vid rampen (dock ej Linde), dels att visiret saknades, innan fartyget sjönk (men att rampen var stängd) - och dessa uppgifter publicerades den 29 -30 september och de finska och estniska statsministrarna understödde dem. Men så hittades troligtvis visiret den 30 september som väntat vid fören (!) 1.14 dvs det hade inte trillat av 40 minuter före sjunkningen.
Det innebar naturligtvis att de fyra vittnesmålen om det saknade visiret (och allt annat de meddelat) blev värdelösa. Sannolikt beslöt Kommissionen då - understödda av statsministrarna? - att 'flytta' visiret och hitta på hela olycksförloppet med visiret. Lehtola fick uppge en falsk vrakposition. Bevakningsfartyg flyttades och ett annat fartyg - svenska HMS 'Furusund' eller HMS 'Urd' - kunde lägga sig vid vraket och i lugn och ro spränga loss visiret. En enkel lögn ledde till en stormflod av lögner! Sannolikt var både visir och ramp i dåligt skick - rampen var inte låst och visiret var skevt och Atlantlåset var troligtvis skadat innan olyckan och gick ej att använda. Men det skadade Atlantlåset kunde man tydligen utnyttja som 'olycksorsak'. Och det hela fungerade bra i början - alla falska uppgifter blev etablerade fakta. Men fakta som inte passade ihop. Mycket sannolikt var det läckage i skrovet under vattenlinjen som orsakade olyckan/plötslig slagsida. Varför Kommissionen - och statsministrarna - inte ville erkänna detta är oklart. Var det för att skydda besättningen som tvingats avge förfalskade vittnesmål om visiret? Och varför peka ut det oskyldiga varvet - som en Alfred Dreyfus - för att felkonstruera och feltillverka visiret?
När uppstod det sprängda hålet i styrbords förskott?
Och - vem beordrade fem svenska dykare att besöka vraket efter 'Estonia' och vad gjorde dessa dykare som sannolikt befann sig ombord HMS 'Furusund' eller HMS 'Urd'? Hur kunde ett jättelikt hål uppstå i styrbords frontskott 3.10? Naturligtvis dök svenskarna för att lossa visiret från vraket! HMS 'Furusund' hade all utrustning ombord för detta. Naturligtvis sprängde de loss visiret under vatten mellan 2-9 oktober 1994 och försökte öppna rampen. Kanske kom de in i överbyggnaden via styrbords öppna lotsdörr?
Visiret 1 560 meter väster om vraket!
Och hur kunde visiret hittas den 18 oktober av ett finskt krigsfartyg - med svenska flottofficerare ombord - utan sökning 1 560 meter väster om vraket? Och varför bärgades visiret i en hemlig operation av svenska flottan i mitten av november 1994 utan att visirets position bekräftades? Var det för att visiret inte alls bärgades vid den uppgivna positionen utan istället vid vraket? Dessa frågor bör utredas vid en kompletterande olycksutredning.
Sjösäkerhetsdirektor Bengt-Erik Stenmark och svenska Sjöfartsinspektionen visste naturligtvis att det fanns stora brister i 'Estonia' och att det knappast rörde bogporten, som Stenmark meddelade regeringen. Sjöfartsinspektionen hade kontrollerat 'Estonia'/'Viking Sally' vid ett otal tillfällen 1990-1994. Färjan var i Stockholm varannan dag! Samtidigt undvek Bildt och Stenmark att diskutera i grunden andra troliga olycksorsaker - läckage i skrovet, eftersatt underhåll, besättningsfel, t.ex. Det verkar alltså enligt Analysgruppens beskrivning i (25) 1998, som man ville, redan samma dag som olyckan ägt rum, att bara bogporten i överbyggnaden som olycksorsak - konstruktionsfel - skulle utredas.
Möjligheten finns naturligtvis att Stenmark meddelade statsministern att 'Estonia' inte var sjövärdig vid avfärden och att uppgiften undanhölls. Det är bara att fråga dem igen. Statsministern bor numera tydligen i ett palazzino i Italien med ny hustru och Stenmark studerar i Luleå (1998) eller är pensionerad i en stad vid Mälaren (2004). Intrycket är att dessa båda personer vilseledde Analysgruppen 1997/8.
Analysgruppen 1.36 var medveten om alla, av Kommissionen censurerade, uppgifter i (1) och de flesta uppgifterna i denna bok, när den skrev sina rapporter (25) och (26) 1998 och 1999, men inga av av författarens uppgifter användes i Analsygruppens utredning eller analys.
Skälet (bortförklaringen?) var att Analysgruppen inte skulle behandla haveriutredningen (5). Analysgruppen utredde istället bara om de omkomna skulle bärgas och hur svenska myndigheter hade tagit hand om överlevande och anhöriga. Resultatet av Analysgruppens censur i (25) är att det internationella sjösäkerhetsutvecklingsarbetet drabbats svårt.
Skydda de ansvariga? Mörklägg kriminella brott!
Är ovan svaret varför både haveriutredning och Analysgrupp manipulerades - att skydda personerna som dirigerade olycksutredningen åt fel håll redan de första dagarna? Frågan bör naturligtvis utredas professionellt. En första fråga borde ställas till den dåvarande svenska statsministern Carl Bildt - är Analysgruppens beskrivning korrekt? För faktum kvarstår att bara bogportens konstruktionsfel skulle utredas på dennes uppmaning, enligt (25), innan man ens hade konstaterat om visiret kunde ha dragit ut rampen, eller om det var andra fel på färjan. Varken vrak eller visir var officiellt lokaliserade, när statsminister Carl Bildt ställde sina besynnerliga krav!
Inga andra sjösäkerhetstekniska brister skulle utredas.
Saken kompliceras av det faktum, att man inte bara manipulerade olycksorsaken, utan också senarelade tiden för en väsentlig händelse under olycksförloppet - den plötsliga slagsidan - cirka 14 minuter. Det skedde redan den 29 september, dvs innan man funnit vraket/visiret. Det innebar att Utö-plotten blev värdelös, eller 1.13 som Rosengren sade till kapten Mäkelä på 'Silja Europa' i november 1994 - var "felaktig", eftersom den tydligen visade att slagsidan uppstod kl. 01.02, då kanske kursen ändrades (om inte kursen och farten ändrades ännu tidigare?).
Varför var det nödvändigt att ändra tiden för slagsidan?
Det skedde först den 29 september- i sitt första vittnesmål 28 september 2.1 babblade Treu om att slagsidan uppstod kl. 01.00, i sitt andra (förfalskade) vittnesmål den 29 september att det var kl. 01.16. Troligtvis noterade alla assisterande fartyg att 'Estonia' sjönk redan kl. 01.32-01.36, men Kommissionen beslöt att senarelägga sjunkningen till kl. 01.52.
Varför inte acceptera att slagsidan uppstod kl. 01.02, som de flesta överlevande konstaterat och att tidigarelägga Lindes besök på bildäck redan kl. 00.30, när han normalt borde ha varit där ändå? Det påstådda olycksscenariet fungerade ju fortfarande, även om tiden mellan slagsida och Mayday ökade från sex till 20 minuter. Ett fördröjt Mayday hade lätt kunnat förklaras med panik på bryggan efter slagsidan.
Och varför insisterade man på att vatten på bildäck sänkte fartyget, när färjan istället skulle ha kapsejsat och flutit upp och ned? Varför ville inte Kommissionen erkänna detta?
Slutsatsen är att Kommissionen inte visste den 29 september vad som skulle ha hänt med vatten ovanpå bildäck och att den trodde att man kunde hitta på vad som helst.
Okunnig kommission - fick senare förfalska alla stabilitetsberäkningar
Kommissionen visste inte det fysiska sambandet mellan vikt av vatten på bildäck och krängning och vad som då händer med stabiliteten. Varför inte, t.ex. meddela att man reparerade ombord, att det var en explosion, när man svetsade på en dubbelbottentank (Rollnixtanken?) och att det var ett jätteläckage, som man inte lyckades hantera med plötslig slagsida som följd och att visiret slogs av senare - sanning eller lögn - det hade låtit mera rimligt och man skulle kunna (bort)förklara olyckan bättre och att det var läckage under vattenlinjen som ledde till total förlisning. Då fick man naturligtvis meddela att de vattentäta dörrarna var öppna i strid mot alla regler, men man hade presenterat en olycksorsak som var logisk och svår att överbevisa. Nu tvingades Kommissionen censurera alla uppgifter om de vattentäta dörrarna 1.23 i slutrapporten (5) och sedan kunde Kommissionen aldrig förklara hur 'Estonia' sjönk 1.9!
Besättningsfel uteslutet
Sannolikt var det prestigeskäl (och rent praktiska skäl) att man undvek att använda sig av besättningsfel som olycksorsak. Att be flera estniska besättningsmän fabulera om påstådda eller verkliga reparationer var för komplicerat. Därför fick det bli bogporten - visiret, som de fyra estniska huvudvittnena fick berätta om att det plötsligt bara lossnade, när de var sysselsatta med olika rutinuppgifter, även om berättelserna inte överensstämde. Och visiret hade ju lossnat, även om experter ännu idag är oense om hur det gick till. Uppgifterna om att sprängladdningar mellan visir och ramp bidrog till att lossa visiret under vatten efter olyckan har aldrig utretts professionellt, ej heller om visiret föll av efter slagsidan eller hängde kvar, när fartyget sjönk för att hamna vid sidan om vraket.
Man får ej heller glömma att det tydligen var bråttom den 28-29 september 1994. Allmänheten krävde snabbt svar, vad som kunde ha orsakat olyckan. Så det fick bli visiret! Svenska dykare sändes ut för att spränga loss det under vatten i hemlighet. Och historien att visiret trillade av tidigare var ju bra - 99.9% av allmänheten trodde på den smörjan vid den tidpunkten och en majoritet av allmänheten tror det fortfarande.
Men varför lossnade visiret?
Även vad beträffar visiret hade Kommissionen flera möjligheter att manipulera utredningen. Officiellt gick man ut med beskedet att visiret var i perfekt skick och att det rörde sig om konstruktions- och tillverkningsfel av visiret 1980 av varvet som bidragit till olyckan och, ej att förglömma, avsaknad av kollisionsskott, vilket var estniska myndigheters ansvar. Enorma vågor hade sedan bara plötsligt slagit bort visiret.
Man hade ju annars kunnat konstatera - stabilitetsberäkningarna fick man förfalska senare - att visirets skick var eftersatt (det i sig skulle inte ha orsakat olyckan) och att det, i kombination med höga våglaster och utmattning av vitala konstruktionsdetaljer och avsaknad av kollisionsskott, lett till olyckan, som då kunnat skyllas på en kombination av olyckliga omständigheter utan något individuellt ansvar, även om det saknade kollisionsskottet berodde på slarviga estniska myndigheter.
Det hade dock slagit tillbaka mot rederiets inspektör och f.d. sjöfartsinspektionens inspektör Ulf Hobro i Stockholm och klassällskapet Bureau Veritas inspektörer Anders Wirstam och Hans Olsson, som också arbetade för Estland. Dessa personer höll tyst om allt de visste om 'Estonia' och Kommissionen ansträngde sig aldrig att fråga ut dem ordentligt. Kritik hade också kunnat riktas mot svenska Sjöfartsinspektionens hamnstatskontroller i Stockholm - och Tallinn - så Kommissionen beslöt tydligen att manipulera även dessa. Under dessa omständigheter - att beskyllas för konstruktionsfel - drog det tyska varvet igång sin olycksundersökning och det skall vi vara mycket tacksamma för.
Utan den tyska utredningsgruppens ihärdiga och storartade arbete, hade många fakta om olyckan kunnat sopas under mattan och denna bok hade aldrig skrivits. Mörkläggningen och historieförfalskningen hade lyckats. Tyvärr är den tyska utredningen i många stycken förrvirrande, eftersom den baseras okritiskt på många av Kommissionens felaktiga uppgifter, men troligtvis anade inte tyskarna att allt som Kommissionen meddelade 1994-1997 var manipulerat. Vem kunde ha anat det 1994/5? Tyvärr gjorde tyskarna aldrig några korrekta stabilitetsberäkningar, som direkt skulle visa att Kommissionen ljög. Tyskarna vågade aldrig anklaga Kommissionen för rent bedrägeri.
3e maskinist Treu ljuger
3/M Treu är mycket intressant - han vet, att de vet, att han vet, att olyckan inte alls gick till som han sagt. Treu vet också vem som bad honom ändra uppgifterna - det var sannolikt den estniske 'utredaren' kapten Enn Neidre (efter statsministrarnas besök?). Treus tid för slagsidan ändrades - AE har visat detta i Treus två tidigaste, dokumenterade vittnesmål avgivna i Finland den 28/29 september - tiden för slagsidan är ändrad i de två vittnesmålen mellan 28/29 september från kl. 01.00 till 01.16 2.1. I det senare vittnesmålet (D24 i SHK:s arkiv) avgivet, enligt uppgift kl. 10.00 den 29 september, är det tydligt att alla tider senarelagts 15-16 minuter, t.ex. säger Treu att omkring kl. 01.30 var slagsidan ca 40-45 grader och huvudmaskinerna hade stannat . Det var naturligtvis kl. 01.15. Det är i samma vittnesmål som Treu säger att
'vatteninträngningen (på bildäck, kl. 01.15) var enorm eftersom ... kameran ... befann sig under det inträngande vattnet'.
Kanske var vatteninträngningen i maskinrummet enorm, pga läckage - det var ju enkelt att manipulera det finska vittnesmålet. Sillaste och Kadak som kom in i maskinkontrollrummet ett par minuter senare, efter slagsidan, bekräftar inte Treus utsaga - de ser rampen stängd 1.3 och 1.30, eftersom de blivit tillsagda att säga det vid den tidpunkten - Kommissionen trodde då att enbart en läckande ramp kunde orsaka olyckan. Sedan säger Treu att
'Silver Linde ... då befann sig på bildäck ...'
(kl. 01.15?! när kameran befann sig under det inträngande vattnet? - kanske var Linde på bildäck, eller däck no. 1?, kl. 01.00 och hann rusa upp?) och
'... (Linde) meddelade vakthavande styrmannen att det fanns vatten på bildäck'.
Kanske handlade det om däck no. 1? Vittnesmålet är oerhört avslöjande, för Treu säger vidare att
'Sillaste ... han hade kommit ner ungefär när problemen började'.
Sillaste hade ju kommit ner redan kl. 00.30 1.1, 1.3 och 1.10 för att fixa en vacuumpump i toalettsystemet. Var det då problemen började? Vilka problem? Läkage? Naturligtvis! Sillaste meddelade ju att länspumparna hade startats. Det gör man när det är läckage. Avslutningsvis meddelade Treu att han tog
'maskinpersonalens egna trappor'
för att komma ut, när slagsidan var nästan 90 grader 1.48. Hur gick det till? Hur kan man gå upp för sju trappor - totalt cirka 20 meter - när slagsidan är 90 grader? Det är omöjligt!
Naturligtvis är händelserna i Treus andra vittnesmål senarelagda minst 15 minuter, och det är det, och bara det vittnesmålet, som hela slutrapporten är uppbyggt kring. Vem bad Treu ändra tiden? Och vad hände tidigare - Treu säger ingenting. Vet vi det, vet vi vem som hittade på olycksscenariet med vatten på bildäck redan den 28 september, i stort sett innan Kommissionen anlänt till Åbo och efter Treus första förhör. Treus andra finska vittnesförhörsprotokoll är så förvirrat, så man undrar om verkligen ett andra förhör ägde rum. Varför finsk polis förhörde Treu två gånger, dels den 28 september, dels den 29 september, och ställde samma frågor men accepterade olika svar, bör utredas. Sannolikt är att Treu bara förhördes en gång och att det senare förhöret, dvs dess protokoll, är en uppfinning.
Statsministrarna var på plats i Åbo redan på eftermiddagen, men Forssberg, Stenström och Sten Anderson kom inte till Åbo förrän sent på kvällen den 28 september (sid 33 i (25)).
Det tyder på att olycksscenariet med vatten på bildäck inte hittades på av Kommissionen, utan av folk på plats i Åbo, innan Kommissionen anlände, ungefär samtidigt som kapten Avo Pïht försvann mellan Utö och Åbo och de tre personer han troligtvis delade livflotte med kanske försvann från 'Mariella' 1.41.
Författarens slutsats är att varken besättning eller Kommission hittade på historien med visiret utan det var tredje part - troligtvis sjökapten Enn Neidre 1.6 i sin tur uppmanad av någon - som påverkade främst 3/M Treu - och sedan Linde, och att just därför deras vittnesmål inte stämmer överens. De glömde bort att tala med Sillaste som fick meddela media och finsk/estnisk polis att länspumparna var igång och att fartyget var läck 1.3. Kommissionen fick sedan bara i uppdrag att konfirmera olycksscenariet med felaktig bogport kraftigt understödd av svenska statsministerns konstruktionsfel. Av okänd anledning var det nödvändigt att ändra tidpunkten för slagsidan redan kvällen den 28 september, efter att Treu avgivit sitt första vittnesmål. När sedan Sillaste talade om att länspumparna hade varit igång innan slagsidan fick man censurera den uppgiften helt 1.3 i slutrapporten (5).
Vem hade anledning att förfalska hela olycksförloppet redan den 28?
De tre statsministrarna? De hade ju officiellt inget alls med olycksutredningen att göra. De visste officiellt ingenting. Men tydligen bestämde någon (sjökapten Enn Neidre vet naturligtvis vem) att skylla på visiret redan den 28 september och att det gällde att ändra tiden. Resten fick Kommissionen och experter sköta om! För att kontrollera utvecklingen myglade sig sedan Enn Neidre, en underordnad person i rederiet, in i Kommissionen 1.6 för att utreda olyckan, dvs snarare se till att olyckan inte alls utreddes.
Sjöfartsverket (Sten Anderson) gick sedan ut 1.4 ut och meddelade massa desinformation som slog tillbaka, så att sjösäkerhetsdirektör Bengt-Erik Stenmark senare (februari 1995) fick avgå från sitt arbete 1.37. Stenmark vet naturligtvis mer än han meddelat. Sedan brassade man på om visir och vatten på bildäck, så att det bara stänkte. Redan 29 september, innan man ens hade hittat vraket eller visiret, visste media i stort sett vad som hänt - visiret hade fallit av, vatten hade trängt in på bildäck, etc. trots att ingen sett rampen öppen 1.3. Alla som visste vad som verkligen hänt tystades. Piht och Leiger 'försvann'! Vittnesmanipulationerna startade.
Författaren har en stark känsla av att Kommissionen tillsades, beordrades, sent den 28 eller tidigt 29 september att olycksorsaken var det avslagna visiret och vatten på bildäck - och att Kommissionen enbart skulle meddela och utreda denna olycksorsak, vilket den sedan pliktskyldigast gjorde. Vem som beordrade Kommissionen detta är okänt även om det sannolikt var statsminister Bildt. Kommissionen begärde då nog att deras utredning skulle vara sekretessbelagd och fick nog det kravet godkänt. Vem beslöt det? Bildt? Vad var det man ville dölja? En kollision. Med vad?
Fråga Olof Forssberg
Det borde man fråga nuvarande hovrättslagman Olof Forssberg i Svea Hovrätt om.
Resultatet blev som beskrivits i denna bok. Kommissionen sammanträdde den 29 (30?) 1.3 men man diskuterade inte olyckorsaken - den var ju redan bestämd. Samtidigt dök svenska dykare ner till vraket och sprängde loss visiret. Sedan meddelade Kommissionen skamlöst olyckorsaken den 4 oktober 1.4. Eftersom inget stämde - naturligtvis hade man redan hittat visiret på vraket och beslutat lossa det - meddelade Finland/Lehtola en falsk vrakposition 1.14 , 4.3, så att man kunde meddela att man hittade visiret på den riktiga vrakplatsen. Finland meddelade därför först att man inte hittat visiret - letandet efter visiret tog sedan onaturligt lång tid och under tiden lossade de svenska dykarna under Gustav Hanuliaks ledning visiret från vraket! Och innan man ens officiellt hittade visiret, bekräftade Kommissionen olycksorsaken den 17 oktober 1.11 och därför blev det mycket rörigt 1.13. Alla inblandade utredare - ester, finnar och svenskar - hade emellertid redan komprometterat sig, så de kunde inte dra sig ur. Situationen måste ha varit så kritisk att Kommissionen kunde kräva och få hjälp av svenska flottans dykare under Gustav Hanuliak att spränga loss visiret mellan den 2-9 oktober 1994. Uppdragsgivarna hade tydligen starka kort på hand.
Sedan 'hittade' Kommissionen visiret officiellt den 18 oktober (utan att ha varit ute och letat mellan den 10 och 17 oktober!) och det var 'en sjömil väster' om vraket (den falska vrakpositionen?), dvs Kommissionen kunde säga att det fallit av innan fartyget sjönk 3.10. Felet var bara att man sa att visiret hade trillat av väster om vraket och att man sedan aldrig kunde rekonstruera tidsförloppet och kurs/fart övertygande 1.9. Den felaktiga vrakpositionen uppgavs för att vilseleda - uppgiften om att man letade efter visiret i tre veckor var också fel. Man letade efter något annat Appendix 5 och det var inte 'fragment' man fann och bärgade mellan den 5 och 10 oktober 1994.
I Expressen 22 augusti 2000 sid 13 meddelar reporter Fredrik Engström att
"Håkan Bergmark, 41, från Stockholm var en av de första som dök ner till 'Estonia'. Han säger att han fann och filmade ett stort hål på fartygets sida. Han fäste inte så stor uppmärksamhet vid det då. Det var inte min uppgift att hitta olycksorsaken. Men när kommissionens slutrapport kom flera år senare blev jag ytterst förvånad, säger Bergmark som idag helst vill glömma allt som har med 'Estonia' att göra. Två av de andra fyra dykarna som var nere samtidigt som Bergmark vill inte kommentera 'Estonia' överhuvudtaget. "
Bergmarks och de fyra andras dykning ägde rum i oktober troligtvis under Gustav Hanuliaks ledning och har aldrig nämnts eller rapporterats av Kommissionen. Uppgiften att Bergmark 'filmade ett stort hål på fartygets sida' är kanske sann - han fann styrbords lotsdörr i sidan på vraket öppen. Bergmark sprängde senare tydligen själv ett hål i 'Estonia's frontskott i ett lyckat försök att lossa visiret från vraket 3.10. Allt filmades naturligtvis - och därför fick alla filmer senare 'redigeras' - alla sekvenser som visade öppningar i sidan och visiret fick plockas bort 1.14.
Svenska utredare tiger
Vad finns det för bevis för uppgifterna i ovan analys?
Forssberg vägrar uttala sig - han är ju numera hovrättslagman i Svea Hovrätt.
I brev i april 1997 till författaren har han meddelat att han aldrig kommer att uttala sig om olycksutredningen.
Det är sannolikt att Forssberg blev tillsagd att bara utreda ett avslaget visir och vatten på bildäck.
Stenström blev tillsagd samma sak. Den senare trodde nog inte på det, men gick med på det. Det förklarar Stenströms konstiga uppträdande, när författaren träffade honom måndag 31 oktober 1994 och föreslog att han skulle kolla stabiliteten - 'Estonia' skulle ju ha slagit runt och flutit upp och ned med vatten ovanpå bildäck 1.9. Stenström bleknade och var aldrig mer sig själv, när författaren träffade honom senare1995/6. Stenström måste ha varit mycket orolig vid denna tidpunkt. Han visste att visiret fortfarande fanns vid vraket och att det måste 'bärgas' i en hemlig operation vid den falskt uppgivna visirpositionen 1 560 meter väster om vraket.
Sten Anderson var nog införstådd i vad som krävdes, liksom hans chef, osjösäkerhetsdirektör Johan Franson, som manipulerade hela dykningen 1.16. Men övriga svenskar i Kommissionen, Rosengren, Huss, Noord, Schager och Eksborg, visste nog inte vilka direktiv som givits i början dvs 1994, men senare, dvs 1996/7 måste de ha förstått eller misstänkt. Sannolikt visste det dock inte att Piht och Leiger kidnappats - det var en estnisk affär, som skedde diskret. Fast svenskar är inblandade. Leiger befann sig ju på Huddinge sjukhus 1.46.
Även finnarna tiger
I Finland var nog Kari Lehtola, amiral Heimo Iivonen och Tuomo Karppinen helt införstådda i att den officiella olycksorsaken var falsk - Karppinen och IIvonen hade ju sett visiret redan den 2 oktober och de smusslade bort Utö-plotten och Lehtola uppgav falsk vrakposition 1.14 och troligtvis också falsk visirposition. Iivonen förfalskade uppgifterna om räddningsaktionen 1.20.
De finska och svenska fartygen fick aldrig uppge sina positioner, när de lokaliserade vrak och visir. Lehtola fick nog ansvara för att skilja visir och vrak åt på pappret. Iivonen såg till att Utöplotten försvann. Hur finnarna och svenskarna lyckades muta besättningen på fyra finska och ett svenskt fartyg att uppge fel positioner för visir och vrak och sedan 'hitta' och bärga visiret i en påhittad position är fortfarande oklart men enkelt att förklara. Fartygen rapporterade nog rätt positioner och märkte ej att Kommissionen meddelade media andra, felaktiga eller vaga positioner - 'en sjömil väster om vraket', t.ex. Alla filmer av vraket kunde censureras och redigeras med förklaringen att de visade kroppar, etc. Bärgningen av visiret fick ske i svenska flottans regi utan att man uppgav visirets position.
Sedan gick det av bara farten - kunde man presentera ett helt förfalskat olycksförlopp - så kunde man hitta på att 'Estonia' var i perfekt skick med korrekt livräddningsutrustning och nödplaner och certifikat - när det i efter hand är hur enkelt som helst att visa att det också är fel 1.33. En förutsättning var förstås att utredningen var hemlig - allmänheten fick inte ha insyn - och att media bara publicerade de falska uppgifter som Kommissionen meddelade.
Den finske experten Klaus Rahka verkar inte ha varit införstådd i att något var tokigt med hela utredningen. Han arbetade som en slav med att hitta uppgifter som bekräftade den officiella orsaken att vågkrafter kunde ha slitit av visiret - en användbar idiot. Det enda ordentliga mötesprotokoll som skrevs under utredningen författades just av Rahka. Att allt var strunt var en annan sak - protokollet såg snyggt ut.
Svenske experten tekn. dr. Michael Huss vet nog att allt är fel, eftersom hans redan förfalskade - justerade -stabilitetsrapporter och plotter förfalskades ytterligare av Kommissionen 1.9. Och sjösäkerhetsdirektör Fransson, som ledde dykningarna 1.16 och skrev alla konsekvens- och analysrapporter till svenska regeringen, vet naturligtvis att allt är en stor bluff. Som belöning blev han ju sjöosäkerhetsdirektör.
Det är ganska otroligt att så många personer blev införstådda i historieförfalskningen och sedan att ingen har läckt om saken eller fått dåligt samvete och meddelat sanningen. Men det är lätt att kontrollera om utredningen gick rätt till - se Time Magazine March 13, 2000, cover story 'How to spot a liar'. Ovan nämnda personers kroppsspråk, vid författarens samtal med dem, avslöjar dem. Fast numera tycks de flesta tro på sina egna lögner - annars kan de väl inte sova? De anser sig kanske arbeta för en 'god' sak, vad nu den kan vara? Sanningen intresserar dem inte.
Vad hände egentligen?
En naturlig fråga är - visste Kommissionen den 28/29 september, vad som verkligen hade hänt? Visste Kommissionen t.ex. att fartyget sprang läck redan kl. 00.55-01.00 pga kollision och att besättningen larmades? Visste Kommissionen att länspumpar startades och att besättningen trodde att man hade läget under kontroll? Kan det vara så enkelt att enbart besättningen larmades om läckaget långt före slagsidan och att flera besättningsmän samlades på bryggan och att åtminstone en livbåt - no. 1 styrbord strax utanför bryggan - gjordes i ordning - ifall att? Man trodde att läget var under kontroll. Och så öppnade någon på bryggan de vattentäta dörrarna, vatten spreds, slagsida uppstod - och panik. Flera personer på bryggan kastades ner åt styrbord men lyckades ta sig till livbåten som sjösattes - och de överlevde? De o-döda esterna 1.46? Och sedan räddades de samma dag och meddelade vad som hänt! Och det kunde Kommissionen inte meddela. Man fick mörklägga. Men varför inte meddela direkt att ett klantigt besättningsfel orsakat olyckan? Då hade man sluppit att dölja de överlevande som visste sanningen och sluppit att hitta på en helt förfalskad olycksutredning. Men man halkade tydligen in på fel spår - trodde att man kunde bortförklara olyckan, att den snabbt skulle glömmas, och att eventuellt de o-döda esterna kunde återvända hem i lugn och ro utan uppmärksamhet litet senare.
Estlands bidrag till förfalskningen
I Estland avgick eller sparkades alla utredare i omgångar för att täcka spåren. De fattiga estniska utredarna med kapten Enn Neidre i spetsen gjorde vad de blev tillsagda som tidigare partiarbetare i det sovjetiska Estland. Estniska säkerhetspolisens chef Priit Männik utsåg sig själv som utredare i Kommissionen under 15 månader, när man slutförfalskade alla vittnesmål, och avgick strax innan slutrapporten skulle skrivas under - det fick en underhuggare göra. Alla protester från förtvivlade och maktlösa anhöriga, fundersamma överlevande och seriösa experter ignorerades.
Resultatet blev som beskrivits i denna bok: en ensidig, inkomplett, totalt förljugen och orimlig slutrapport, dykningar som bara skulle bekräfta ett felaktigt olycksförlopp, där Fransons dykare 1.16 bröt sig in i delar av 'Estonia', vilket man aldrig meddelade allmänheten - ett Underwatergate - och undertryckande av alla fakta och information, som vederlade hela den påstådda olycksorsaken och fartyget skick. Det internationella sjösäkerhetsarbetet saboterades för lång tid framåt. Ansvaret för mörkläggningen och historieförfalskningen finns hos Estlands president Lennart Meri och de estniska, finska och svenska regeringarna. De är ytterst ansvariga för denna Katastrofutredning.
Gregg Bemis upptäckt av kroppar utanför vraket i augusti 2000 2.24 kanske förklarar en del oklarheter ovan. Hur kunde dessa kroppar ligga kvar utanför vraket sex år efter olyckan? Varför hade de inte flutit upp till ytan och flutit iland - se författarens funderingar i 3.22. Finns det en möjlighet att man bärgade kroppar och sedan sänkte dem igen vid vraket? Och att det är ett faktum man vill dölja? Bland alla andra lögner.
---
146 Författaren har inte ställt den frågan tidigare eftersom han bara koncentrerat sig på och sammanfattat oklarheterna i de rent sjösäkerhetstekniska frågorna som intresserar honom - besättningens reaktion inför plötslig fara, slagsidan, stabilitet, vattentäta dörrar, länspumpar, vädertäta dörrar som rampen, yttre belastningar på skrovet, pga väder och vind, hållfasthetsanalys, livräddningsutrustning, säkerhetsorganisation, förloppet före sjunkningen, felaktiga nya SOLAS ändringar, etc.
147 Nu sex år senare finner författaren det anmärkningsvärt att den svenske statsministern den 28 september gav ett så detaljerat uppdrag baserat på vad som idag sannolikt är förfalskade vittnesmål. En statsminister skall naturligtvis inte lägga sig i en teknisk haveriutredning, även om det naturligtvis fanns tusen förklaringar, varför statsministern gjorde det just då. Som framgår av denna bok finns det klara indicier att statsministern utsattes för desinformation (eller minns fel). Varför meddelade ingen till statsministern att fartyg sjunker, t.ex. pga läckage? Och varför trodde Bildt att visiret hade orsakat hela olyckan på ett så tidigt stadium? DN meddelade sedan plikttroget dagen därpå att bogporten var misstänkt olycksorsak, men ingen talade vid den tidpunkten, 28 september, att visiret hade dragit ut rampen som sedan stängts 1.12 - det kom senare, 17 december 1994 1.17.
148 Troligtvis höll finska polisen bara ett förhör med Treu - den 28 september. Protokollet med ett påstått förhör med Treu den 29 september (akt D24 i Estoniaakrivet) är sannolikt en förfalskning 2.1.